Vis – ön som var stängd för världen

Det finns öar som blivit berömda för att världen upptäckte dem.

Och så finns Vis.

En ö vars moderna identitet till stor del formades av att världen under årtionden hölls borta.

Från Split tar bilfärjan i dag omkring två timmar och tjugo minuter. Ombord sitter semesterfirare med resväskor, bilar rullar ner på bildäck och framför fören ligger en av Kroatiens mest särpräglade öar.

För mindre än fyrtio år sedan såg verkligheten helt annorlunda ut.

Utländska besökare fick inte resa hit.

Efter andra världskriget fick Vis en central strategisk roll för den jugoslaviska militären. I ett landskap av kalksten, vingårdar och små kustsamhällen byggdes militära anläggningar, underjordiska skyddsrum och tunnlar.

På den knappt 90 kvadratkilometer stora ön fanns ett stort antal militära anläggningar, däribland underjordiska utrymmen, befästningar och en tunnel som användes som skydd för krigsfartyg.

Vis var inte bara en ö.

Det var en militär position mitt i Adriatiska havet.

Och ön var stängd för utländska besökare ända fram till 1989.

En ö byggd för att försvaras

Vis militära historia började inte med Jugoslavien.

Öns position långt ute i Adriatiska havet har gjort den strategiskt viktig under århundraden. Greker, romare, venetianare, britter, österrikare och andra makter har lämnat spår efter sig.

Under den korta brittiska perioden i början av 1800-talet förstärktes befästningarna kring Vis. År 1866 utkämpades det stora sjöslaget vid Vis mellan Österrike och Italien.

Men det var under andra halvan av 1900-talet som militariseringen förändrade vardagen på ön på ett helt annat sätt.

Den jugoslaviska staten gjorde Vis till en militär zon.

Det byggdes inne i bergen.

Under marken.

Vid kusten.

På strategiska höjder.

Än i dag finns lämningarna kvar.

Det är svårt att hitta en tydligare kontrast till den bild många har av den kroatiska skärgården.

Bakom det turkosa vattnet finns betong.

Bakom vinodlingarna finns tunnlar.

Och bakom berättelsen om dagens semesterö finns ett landskap som en gång byggdes för krig.

Isoleringen hade ett pris

Det är lockande att romantisera allt detta i efterhand.

Att säga att militärens närvaro ”räddade” Vis från massturismen och sedan gå vidare till nästa vackra bild.

Men verkligheten var mer komplicerad.

Isoleringen hade ett pris för människorna som bodde här.

Årtionden av avskildhet hämmade turism och ekonomisk utveckling och bidrog till utflyttning från ön.

Det är viktigt.

För det som en besökare i dag kan uppleva som en charmig frånvaro av storskalig exploatering var för tidigare generationer inte ett lifestyle-val.

Det var en konsekvens av politik, militär strategi och begränsade ekonomiska möjligheter.

Ändå uppstod en märklig bieffekt.

När andra delar av Adriatiska kusten utvecklade sin turistindustri stod Vis delvis vid sidan av.

Och när dörren till slut öppnades hade ön inte genomgått exakt samma förändring.

1989 öppnas dörren

Förbudet för utländska besökare upphörde 1989.

Men den militära eran slutade inte över en natt.

Den jugoslaviska armén lämnade slutligen Vis den 30 maj 1992, efter Kroatiens självständighetsförklaring och under en dramatisk period i regionens historia.

Kvar fanns infrastrukturen.

Tunnlarna.

Bunkrarna.

Kasernområdena.

Men också en ö som nu behövde hitta en ny relation till omvärlden.

På bara några år hade Vis gått från militär utpost till en plats som åter kunde ta emot internationella resenärer.

Det som tidigare skulle döljas blev så småningom en del av det människor kom för att se.

När hemligheterna blev sevärdheter

I dag går det att besöka delar av den gamla militära infrastrukturen.

På olika håll på ön finns tidigare kanonställningar, tunnlar, bunkrar och andra lämningar från den militära perioden. Några av dem ingår i organiserade turer som berättar om Vis slutna historia.

Det finns något nästan absurt i transformationen.

Anläggningar vars funktion en gång byggde på sekretess förekommer nu på turistkartor.

Människor kommer med sandaler och kameror till platser som konstruerades för soldater och krigsfartyg.

Men Vis behöver inte göra militärhistorien till en nöjespark.

Tvärtom.

Det intressanta är att resterna fortfarande finns mitt i ett levande landskap.

För ovanför tunnlarna växer vinrankorna

Om Vis bara handlade om militärhistoria skulle berättelsen vara betydligt enklare.

Men några kilometer från betongen finns en helt annan värld.

Vinodlingar.

Små konobor.

Stenmurar.

Fiskebåtar.

Och två namn som återkommer när öns vintradition kommer på tal: Vugava och Plavac Mali.

Vugava är särskilt förknippad med Vis och öns vinlandskap är fortfarande en viktig del av dess identitet.

Maten berättar samma historia.

Här finns viška pogača, en lokal specialitet där bröddeg fylls med bland annat salt fisk, lök och olivolja – mat vars historia har betydligt mer att göra med vardagsliv och hav än med internationella restaurangtrender.

Det är kanske här Vis blir som mest intressant.

Militärön och medelhavsön existerar samtidigt.

Vis och Komiža – två ansikten av samma ö

De två viktigaste samhällena ger dessutom olika bilder av Vis.

Staden Vis ligger i en bred vik på öns nordöstra sida. Här finns hamnen där färjan från Split lägger till, historiska byggnader och spår från en historia som sträcker sig långt före Jugoslavien.

På andra sidan ön ligger Komiža, tätt mellan berget och havet, med en historia starkt präglad av fiske.

Vägen mellan dem går över ön.

Och kanske är just den resan en bättre introduktion till Vis än någon lista över sevärdheter.

Man lämnar hamnen, kör genom inlandet och ser hur snabbt den klassiska bilden av en badö försvinner.

Vis är inte bara en kustlinje.

Det finns ett inre liv här.

Ön som blev attraktiv för att den inte hann bli allt

Det vore för enkelt att påstå att Vis fortfarande är ”oupptäckt”.

Det är det inte.

Ön finns i internationella resemagasin, på sociala medier och på resplaner långt utanför Kroatien.

Men Vis bär fortfarande på konsekvenserna av sin ovanliga moderna historia.

Det finns en ironi i det.

I decennier var isoleringen ett hinder.

Den begränsade ekonomin, turismen och kontakten med omvärlden.

I dag är delar av det som blev kvar efter den perioden sådant som många resenärer söker: mindre skala, historiska lager, vinlandskap, fiskesamhällen och ett avstånd från de största turistmaskinerna.

Det betyder inte att Vis ska frysas i tiden.

Människorna som bor där behöver arbete, fungerande infrastruktur och en ekonomi året runt.

Den verkliga utmaningen är svårare:

att utvecklas utan att förstöra det som gjorde utvecklingen intressant från början.

En ö kan inte vara hemlig för alltid

Kanske är det därför de gamla tunnlarna säger mer om Vis än man först tror.

De byggdes för en värld där ön skulle skyddas genom att stängas.

Dagens Vis står inför nästan motsatt fråga.

Hur öppnar man en plats mot världen utan att låta världen göra den likadan som alla andra?

Svaret finns knappast i en bunker.

Men någonstans mellan militärtunnlarna, Komižas fiskebåtar, vinrankorna och färjan från Split finns en ö som fortfarande försöker hitta balansen.

Vis var en gång attraktivt för militären eftersom det låg långt ute i havet.

I dag är det kanske just avståndet som gör att andra människor längtar dit.