Vägen till Lukomir – där Bosnien fortfarande känns vild

Det börjar inte i Lukomir.

Det börjar långt tidigare, när Sarajevo blir mindre i backspegeln och vägen klättrar upp mot Bjelašnica. Skogen tunnas ut. Husen blir färre. Till slut försvinner asfalten under hjulen.

Framför oss ligger en grusväg genom ett landskap som känns nästan osannolikt öppet. Torra bergssidor, sten, höga betesmarker och moln som rör sig snabbt över himlen. Här och där betar kor. En häst går över vägen utan någon större brådska.

Sedan kommer motorcyklarna.

De dyker upp genom ett moln av damm, en efter en, på väg över samma karga platå. Några minuter senare är de borta och tystnaden tar tillbaka landskapet.

Det är någonstans här man förstår att vägen till Lukomir inte bara är transporten till ett resmål.

Den är en del av resan.

Ett annat Bjelašnica

För många förknippas Bjelašnica fortfarande med Sarajevo-OS 1984, skidbackar och vinter. Men bortom liftarna öppnar sig en annan sida av berget.

Här finns inga perfekta vägkanter och få saker som försöker fånga resenärens uppmärksamhet. Landskapet behöver det inte.

Vägen fortsätter över högplatån genom ett område där avstånden är svåra att bedöma. Ett berg som ser nära ut ligger plötsligt långt bort. En dal öppnar sig där man inte väntade sig den. Bakom nästa krök står boskap längs vägen.

Och ibland måste man helt enkelt stanna.

Inte för att en skylt säger att här finns en utsiktsplats, utan för att utsikten kräver det.

Lukomir ligger omkring 1 500 meter över havet på Bjelašnicas högplatå, ovanför den dramatiska Rakitnicakanjonen. Den sista delen av vägen går över bergsterräng som under vintern kan bli svår eller omöjlig att ta sig fram på.

Livet här har därför länge följt årstiderna. Under de varmare månaderna återvänder människor till byn, håller djur och brukar jorden, medan många lämnar höglandet när vintern kommer.

De första husen

Efter kilometer av nästan tomt landskap förändras bilden.

Stenhus börjar dyka upp mellan kullarna. Små odlingar ligger intill bostäderna. Ved är staplad mot väggar. Tvätt hänger ute. Några tak är gamla, andra nya. Bilar och fyrhjulingar står parkerade bredvid byggnader som berättar om en helt annan tid.

Det är lätt att beskriva Lukomir som en by där tiden har stått still.

Men det stämmer inte riktigt.

Tiden har inte stannat här.

Den har bara lämnat fler spår synliga samtidigt.

Gamla stenhus står bredvid renoverade byggnader. Traditionellt jordbruk möter fyrhjulingar och terrängfordon. På sommaren kommer vandrare, motorcyklister och besökare från andra delar av Bosnien och Hercegovina och från resten av världen.

Lukomir har förändrats, precis som andra platser förändras.

Skillnaden är att det gamla fortfarande går att se.

Ett landskap värt att bevara

Gornji Lukomirs kulturlandskap är klassat som ett nationellt monument i Bosnien och Hercegovina. Skyddet omfattar inte bara enskilda byggnader utan själva kulturmiljön, där bostadshus, ekonomibyggnader och medeltida gravstenar – stećci – ingår.

Stenen dominerar.

I väggarna. I stigarna. I murarna mellan tomterna. Och överallt runt omkring byn.

Men mellan allt det grå finns små trädgårdar och odlingar. Grönsaker växer på mark som vid första anblicken inte ser särskilt generös ut.

Det är kanske en av de bilder som säger mest om Lukomir: en grön köksträdgård framför ett torrt berg.

Människor har inte bara bott i det här landskapet.

De har lärt sig att leva med det.

Byn vid kanten

Inte långt från husen faller terrängen mot Rakitnica.

Floden har skurit en djup kanjon mellan Bjelašnica och Visočica, och från området kring Lukomir känns det tydligt hur högt uppe byn faktiskt ligger. Landskapet som på håll såg mjukt ut förändras plötsligt till branta sluttningar och sten.

Här är naturen inte en bakgrund till byn.

Den är en del av förklaringen till den.

Betesmarkerna, husens konstruktion, vägarna och den säsongsbundna rytmen har formats av samma berg.

Och kanske är det därför platsen fortfarande känns så annorlunda trots att besökarna blivit fler.

Turismen har också hittat hit

Den romantiska bilden av en helt isolerad bergsby håller inte längre.

I dagens Lukomir finns matställen, boenden för besökare och människor som säljer lokala produkter. Under sommaren möts bybor, vandrare, motorcyklister och dagsbesökare på samma små vägar.

Det behöver inte vara en motsättning.

För den som bor här kan besökare innebära en möjlighet att tjäna pengar på en plats där förutsättningarna för arbete annars är begränsade. Samtidigt förändrar turismen ofrånkomligen det som människor kommer hit för att uppleva.

Den balansen syns överallt.

Och den är betydligt intressantare än föreställningen om en by som varit oförändrad i hundratals år.

Pita vid vägens slut

Efter dammet, stenarna och timmarna ute på berget kommer en annan del av Lukomir.

Ett bord.

På det står flera tepsije med nygräddad bosnisk pita. Burek, krompiruša och andra varianter delas runt bordet. Bredvid står små metallmuggar med kiselo mlijeko.

Det finns måltider som är mer avancerade.

Men få som passar bättre till platsen där de äts.

På ett av ställena i byn står en mening skriven i trä:

”Došli ste kao gosti i odlazite kao prijatelji.”

Ni kom som gäster och går härifrån som vänner.

Det är lätt att avfärda sådana formuleringar som turistiska. Men efter en dag på Bjelašnica känns den mindre som en slogan.

Vägen tillbaka

När vi lämnar Lukomir är ljuset lägre.

På grusvägen går hästar mellan stenarna. De långa skuggorna sträcker sig över marken och bergen har fått den varma färg som bara finns en kort stund innan solen försvinner.

Snart kommer asfalten tillbaka.

Sedan fler hus. Mer trafik. Sarajevo.

Men Lukomir lämnar man inte riktigt när man lämnar byn.

För det starkaste minnet är kanske inte ett enskilt stenhus eller en särskild utsikt.

Det är övergången.

Från stad till berg. Från asfalt till grus. Från trafik till tystnad.

Och känslan av att det fortfarande finns vägar där man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa krök.

Det är där Bosnien fortfarande känns vild.

Text och foto: MOST