KULTUR & HISTORIA/ Festivaler

Trots mot bomberna: Hur Sarajevos filmfestival blev Balkans viktigaste kulturarena

Varje år i augusti förvandlas Bosnien och Hercegovinas huvudstad till en sjudande mötesplats för europeisk film. Men Sarajevo Film Festival är mer än bara röda mattor och glittriga premiärer – den föddes som en livsviktig motståndshandling mitt under brinnande krig.

Text: MOST Redaktion23 augusti 20262 min läsning

Lyssna på artikeln

4:34

Redaktionell illustration: filmfestival — Illustration: AI-genererad för MOST

Solen steker över gatorna i Sarajevo när festivalen slår upp portarna i augusti. Utländska gäster, lokala cineaster och internationella stjärnor trängs utanför biograferna. Idag är Sarajevo Film Festival det tveklöst största och mest inflytelserika filmevenemanget i sydöstra Europa. Men för att förstå dess unika själ måste man spola tillbaka bandet till en tid då staden levde under konstant livsfara.

Biografen som skyddsrum

Historien om festivalen börjar långt innan den officiella starten 1995. Redan 1992, mitt under den brutala belägringen av Sarajevo, började Mirsad Purivatra och Izeta Građević organisera filmvisningar i källare och skyddsrum. I mörkret, undan granateld och prickskyttar, hittade stadens invånare en tillfällig tillflykt och en påminnelse om en normal yttervärld.

Kulturarbetarnas trots mot krigets vardag växte. I oktober 1993 arrangerade regissören Haris Pašović en tio dagar lång internationell filmfestival. Det var ett djärvt initiativ som visade på en enorm vilja att hålla det konstnärliga samtalet vid liv, trots de extrema omständigheterna.

En oväntad succé under belägring

Dessa tidiga krigstida visningar lade grunden till den årliga festival som etablerades hösten 1995. Mellan den 25 oktober och 5 november det året arrangerades den allra första upplagan av Sarajevo Film Festival. Belägringen av staden pågick fortfarande, och arrangörerna vågade knappt hoppas på någon publik överhuvudtaget. Att ta sig till en biograf innebar en direkt livsfara för stadens invånare.

Men resultatet överraskade alla. Hela 15 000 personer trotsade farorna för att se de 37 filmerna från 15 olika länder som visades. Det handlade inte bara om att titta på film; det var en kollektiv manifestation av mänsklighet, värdighet och kulturell tillhörighet mitt i en humanitär katastrof.

Från lokalt motstånd till europeisk storarena

Sedan dess har festivalen vuxit i en snabb takt. Från de provisoriska visningarna under krigsåren har den utvecklats till ett kulturellt kraftcentrum som årligen lockar över 100 000 besökare. Idag visas hundratals filmer från ett 60-tal länder, och festivalens finaste pris – "Hjärtat av Sarajevo" (Heart of Sarajevo) – har blivit en prestigefylld symbol i filmvärlden.

För nordiska filmskapare och kulturinstitutioner har festivalen länge varit en viktig mötesplats. Det är en arena där man inte bara upptäcker ny, spännande film från Balkan, utan också deltar i ett sammanhang där filmens roll som brobyggare och samhällskraft är på absolut allvar. Sarajevos filmfestival påminner oss om att kultur inte är en lyxvara för fredstid, utan ett grundläggande mänskligt behov när mörkret faller.