Stenarna som överlevde historien

När regnet faller över Gjirokastër i södra Albanien skiftar staden färg. Det gråa skiffret på de enorma takplattorna blir blankt som silver, och de branta kullerstensgatorna – de lokala sokakerna – förvandlas till strömmande bäckar. Här, på Mali i Gjerës sluttningar, har staden klamrat sig fast i århundraden. Dess unika arkitektur, präglad av de monumentala osmanska befästa husen, så kallade kule, gav staden en plats på Unescos världsarvslista år 2005.

Men bakom den pittoreska fasaden döljer sig en historia av akut förfall. När den hårda kommunistregimen föll i början av 1990-talet kollapsade också det statliga underhållet. Många av de historiska husen övergavs när invånarna sökte en framtid i Grekland eller Tirana. Utan uppvärmning och akut takunderhåll började de tunga skiffertaken ge vika. Att återställa dem krävde kunskap som höll på att dö ut med de gamla mästarna, och resurser som den albanska staten saknade.

Det var i detta kritiska läge som svenska händer och idéer tog plats bland de osmanska stenväggarna.

Det svenska initiativet mot postkommunistiskt förfall

Under Balkankrigen på 1990-talet föddes den svenska organisationen Kulturarv utan gränser (CHwB). Tanken var enkel men revolutionerande: att använda restaureringen av historiska byggnader som ett verktyg för försoning, fredsbyggande och lokal utveckling. Med stöd från Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) vände organisationen tidigt blicken mot Albanien och i synnerhet Gjirokastër.

Problemet i Gjirokastër handlade inte om krigshärjningar, utan om ett långsamt, systematiskt förfall och en akut brist på utbildade hantverkare. De traditionella teknikerna – att släcka kalk på rätt sätt, att hugga den lokala stenen och att foga timmer utan spik – höll på att gå förlorade.

CHwB insåg att det inte räckte med att skicka internationella experter som utförde arbetet och sedan reste hem. Det som behövdes var en långsiktig kunskapsöverföring. Lösningen blev de regionala restaureringslägren (Regional Restoration Camps), ett koncept som utvecklades i nära samarbete med lokala krafter och svenska experter, bland annat från Svenska föreningen för byggnadsvård.

Hantverk som brobyggare

Sedan starten har hundratals unga arkitekter, konservatorer och hantverkare från hela Balkan mötts i Gjirokastër. Under två veckor bor och arbetar de tillsammans. De delar upp sig i grupper där teoripass blandas med praktiskt arbete under ledning av lokala mästarhantverkare.

Lägren har fungerat som en arena för tyst diplomati. Att sitta sida vid sida på en byggnadsställning och blanda kalkbruk bygger en annan sorts förståelse än politiska förhandlingar. Ungdomar från Serbien, Kosovo, Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Albanien – länder vars relationer fortfarande präglas av historiska sår – tvingas samarbeta för att lösa konkreta, praktiska problem.

Genom att använda lokala material och traditionella metoder har deltagarna lärt sig att förstå byggnadernas fysik. De har insett varför de gamla husen klarade jordbävningar bättre än moderna betongkomplex, och varför det traditionella kalkbruket låter stenväggarna andas på ett sätt som modern cement aldrig tillåter.

Från Babameto till en ny lokal stolthet

Resultatet av det svensk-albanska samarbetet syns tydligt i stadsbilden idag. Flera av Gjirokastërs mest framstående monument har räddats från total ruin.

Ett av de mest kända exemplen är Babameto-husen (Babameto I och Babameto II), två sammanlänkade osmanska kule-byggnader från 1800-talet. Byggnaderna stod i princip som ruiner, med kollapsade tak och murkna bjälklag. Genom CHwB:s försorg och lägerdeltagarnas arbete återställdes husen steg för steg. Idag fungerar Babameto som ett levande kulturcenter, vandrarhem och mötesplats – ett konkret bevis på att kulturarv kan generera lokala arbetstillfällen och turisminkomster.

Andra viktiga projekt som har räddats eller dokumenterats genom åren inkluderar Shtëpia Kore (Kore-huset), Shtëpia Bakuli och Shtëpia Xhelili. Arbetet har ofta skett i samarbete med lokala organisationer som Gjirokastra Conservation and Development Organization (GCDO) och studenter från universitetet i Tirana.

Denna insats har skapat en dominoeffekt. När de boende i Gjirokastër såg att de gamla stenhusen, som many tidigare förknippat med fattigdom och underutveckling, värderades så högt av internationella experter förändrades attityden. Privata husägare började söka råd för hur de kunde renovera sina egna hem på ett tidstypiskt sätt i stället för att klä in dem i modern plast och betong.

Den tidigare albanska kulturministern Mirela Kumbaro har vid flera tillfällen lyft fram CHwB:s modell som ett föredöme för hur kulturarv kan integreras i den moderna ekonomin utan att förlora sin själ. Det handlar inte om att frysa staden i tiden, utan om att göra den beboelig och ekonomiskt bärkraftig för de människor som faktiskt lever där.

Arvet som förenar regionen

Erfarenheterna från Gjirokastër har varit så framgångsrika att modellen har exporterats till andra delar av Balkan. Liknande läger har arrangerats i den historiska vinbyn Rogljevo i östra Serbien, i Kosovo och i Bosnien och Hercegovina. Det som började som ett akut räddningsprojekt i en albansk bergssluttning har vuxit till ett regionalt nätverk av unga yrkesverksamma som delar samma syn på bevarande och samarbete.

När solen går ner över Drinosdalen och kastar långa skuggor över Gjirokastërs fästning, hörs fortfarande hammarslagen från de övre stadsdelarna. Det är inte längre bara utländska biståndspengar som driver arbetet, utan en ny generation albanska hantverkare som har tagit över stafettpinnen. De bär med sig kunskapen som räddades av svenska händer, och ser till att stenstaden fortsätter att leva – inte som ett dött museum, utan som en levande, andas stadsdel mitt i det samtida Balkan.

Fakta