Sten för sten återbyggdes historien: Så räddade svenska arkitekter Balkans kulturarv

När rökridåerna skingrades över städer som Sarajevo, Mostar och Stolac under mitten av 1990-talet möttes invånarna av en förödande syn. Det handlade inte bara om raserade bostadshus och förstörd infrastruktur. Några av regionens mest värdefulla historiska monument – osmanska broar, sekelgamla basarer, katolska kyrkor och anrika moskéer – hade systematiskt skjutits i sank.

Förstörelsen var inte en olyckshändelse. Den var en medveten strategi för att utradera spåren av de olika folkens gemensamma historia och fredliga samlevnad.

I Stockholm reagerade en grupp svenska arkitekter, antikvarier och kulturmiljövårdare på det kulturella folkmordet. Under ledning av bland andra riksantikvarien Margareta Biörnstad bildades stiftelsen Kulturarv utan gränser (Cultural Heritage without Borders, CHwB) år 1995. Tanken var enkel men radikal: att använda återuppbyggnaden av det materiella kulturarvet som ett verktyg för försoning, fred och framtidstro.

Med finansiellt stöd från den svenska biståndsmyndigheten Sida påbörjade de svenska experterna ett arbete som skulle komma att sträcka sig över tre decennier och djupt påverka hur kulturarv bevaras på Balkan idag.

Det glömda hantverkets renässans

Att återställa historiska byggnader efter ett krig handlar inte om att snabbt smälla upp betongkopior. För de svenska arkitekterna och deras lokala kollegor var metoden lika viktig som målet. Arbetet krävde traditionella material och nästan glömda hantverkstekniker.

I stället för modern cement, som stänger in fukt och förstör gamla stenväggar, fick hantverkarna lära sig att släcka kalk och blanda kalkbruk enligt historiska recept. Skogshuggare och timmermän fick leta efter rätt sorts virke som kunde bearbetas med handverktyg.

Denna envishet att hålla fast vid det genuina hantverket gjorde att projektet inte bara räddade fysiska byggnader, utan också återuppväckte en hantverkstradition som höll på att dö ut i regionen.

Från Gjirokastërs skiffertak till Kosovos kullor

Arbetet spred sig snabbt från Bosnien till andra delar av Balkan. I Albanien riktades blickarna mot den UNESCO-skyddade staden Gjirokastër. Efter decennier av sluten kommunistisk diktatur och efterföljande ekonomisk kollaps var stadens unika osmanska stenhus med sina karaktäristiska skiffertak i akut förfall.

Svenska CHwB etablerade Regional Restoration Camps (regionala restaureringsläger) i staden. Genom dessa läger har hundratals unga studenter och hantverkare från hela Balkan fått praktisk utbildning i att restaurera historiska miljöer. Ett av de mest kända projekten är Babameto-huset i Gjirokastër, ett ståtligt 1800-talshus som räddades från total ruin och idag fungerar som ett prisat kulturcentrum och vandrarhem.

I Kosovo, där kriget i slutet av 1990-talet lämnade djupa spår, fokuserade stiftelsen bland annat på att rädda de traditionella kullorna – befästa stenhus som är unika för regionen. Genom att arbeta nära de lokala familjer som ägde husen lyckades man inte bara bevara arkitekturen utan också ge invånarna tillbaka en del av sin identitet och stolthet.

Brobyggande med kalk och tegel

Det kanske mest anmärkningsvärda med det svenska initiativet var hur det lyckades föra människor samman. Under restaureringslägren tvingades unga serber, albaner, bosniaker och kroater att arbeta sida vid sida.

Att tillsammans lösa praktiska problem – som hur man bäst fogar en stenvägg eller återställer ett dekorativt innertak av trä – visade sig vara mer effektivt för försoningen än många politiska samtal. Kring kalkbyttorna och arbetsbänkarna byggdes nya vänskapsband, samtidigt som det gemensamma kulturarvet återigen blev något som förenade snarare än splittrade.

Idag har de lokala kontoren i Sarajevo, Pristina och Gjirokastër blivit självständiga organisationer som drivs av lokala krafter, men den täta kontakten med Sverige finns kvar. När nordiska turister idag vandrar genom basarerna i Sarajevo, bor på charmiga kulturgårdar i Albanien eller fotograferar stenhusen i Kosovo, går de i fotspåren av ett unikt svenskt biståndsprojekt som visade att man kan läka ett samhälle – sten för sten.

Fakta

KULTURARV UTAN GRÄNSER (CHwB)

• Grundades: 1995 i Stockholm som en reaktion på förstörelsen av kulturarv under krigen på Balkan.
• Pionjärer: Initiativet togs av svenska arkitekter och kulturmiljövårdare med stöd av bland annat Riksantikvarieämbetet.
• Metod: Praktiskt bevarande av historiska byggnader kombinerat med utbildning i traditionellt hantverk och försoningsarbete.
• Huvudsponsor: Arbetet har under åren i stor utsträckning finansierats av den svenska biståndsmyndigheten Sida.
• Arvet idag: De lokala kontoren på Balkan drivs nu som självständiga icke-statliga organisationer (NGOs) med lokala medarbetare men med bibehållet fokus på kulturarv som en brobyggare.