Från Paris till Belgrad – varför Skadarlija blev Balkans Montmartre

Skadarlija är en av de platser i Belgrad som många känner till redan innan de har varit där. Bilderna är välbekanta: kullersten, gamla fasader, restauranger med vita dukar, musiker som går mellan borden och en gata som försöker hålla fast vid en äldre version av staden.

Men Skadarlijas historia började långt innan området blev en turistattraktion.

De första invånarna nämns redan omkring 1825. Området var då fattigt och enkelt, och beboddes bland annat av romska familjer, hantverkare, handlare och människor som levde på små verksamheter eller uthyrning. Genom området löpte dessutom en kanal som markerade gränsen mellan Dorćol och Palilula.

Namnet Skadarska ulica blev officiellt först 1872.

Det bohemiska ryktet kom senare.

När konstnärerna flyttade in

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började skådespelare, författare och konstnärer söka sig till området. Kafanerna blev naturliga mötesplatser för människor från Belgrads kulturliv, och Skadarlija fick gradvis den identitet som fortfarande förknippas med gatan.

Bland de mest kända namnen finns Đura Jakšić, Branislav Nušić, Radoje Domanović, Stevan Sremac och skådespelaren Žanka Stokić.

De kom inte till Skadarlija för att området var elegant. Tvärtom var det länge ett enkelt och ganska ruffigt kvarter.

Det var just den informella atmosfären som gjorde det attraktivt.

Här kunde författare, journalister, skådespelare och målare sitta länge över mat och vin, diskutera politik och litteratur och fortsätta kvällen långt efter att andra delar av staden hade blivit tysta.

Đura Jakšić och Skadarlijas identitet

Få personer är så starkt förknippade med Skadarlija som Đura Jakšić.

Poeten och målaren, en av den serbiska romantikens viktigaste gestalter, var bland de första kända bohemer som bosatte sig i området. Han levde under sina sista år i huset på Skadarska 34 och dog där 1878.

I dag är huset ett kulturcentrum där litterära kvällar, utställningar och konstnärliga program fortfarande arrangeras.

Det gör platsen mer intressant än ett vanligt minneshus. Den används fortfarande för ungefär samma typ av kulturella möten som en gång gjorde Skadarlija känd.

Jakšićs relation till kvarteret har därför blivit en del av Skadarlijas egen självbild: lite rebellisk, konstnärlig och skeptisk till det alltför ordnade.

Kafanerna som blev institutioner

Det går knappast att förstå Skadarlija utan dess kafaner.

En av de mest kända är Tri šešira. Den öppnade 1864 i en byggnad där det tidigare hade funnits en hattverkstad – därifrån kommer namnet, som betyder ”Tre hattar”.

På andra sidan den gamla gränsen mellan stadsdelarna låg Dva jelena, ”Två hjortar”.

Båda utvecklades till mötesplatser för generationer av författare, konstnärer, skådespelare och senare även politiker, diplomater och internationella gäster.

Kafanan i Belgrads kulturhistoria var heller inte bara en restaurang. Den fungerade som vardagsrum, arbetsplats, redaktion och scen på samma gång.

Det är en viktig förklaring till varför Skadarlijas restauranger fått en nästan institutionell status.

Varför Montmartre?

Jämförelsen med Montmartre i Paris återkommer ständigt när Skadarlija beskrivs.

Likheterna är lätta att förstå. Båda stadsdelarna byggde sitt rykte kring konstnärer, författare och ett nöjesliv som länge stod lite vid sidan av den mer respektabla staden. Båda har senare blivit turistdestinationer där den bohemiska historien i sig blivit en del av attraktionen.

Men parallellen har sina gränser.

Skadarlija utvecklades ur en helt annan historisk och social miljö än Montmartre, och dess identitet är starkt förankrad i kafanakulturen, den serbiska litteraturen och Belgrads egen urbana historia.

Att kalla området ”Belgrads Montmartre” är därför ett enkelt sätt att förklara stämningen för en internationell besökare.

Men Skadarlija behöver egentligen inte Paris för att vara intressant.

Den gamla gatan är också en modern konstruktion

Det finns samtidigt en detalj som gör historien mer komplicerad.

Den Skadarlija som besökare möter i dag är inte helt och hållet ett orört stycke av 1800-talets Belgrad.

Under 1900-talet genomfördes en medveten revitalisering av området. Arkitekten Uglješa Bogunović och andra engagerade sig i att bevara kvarterets karaktär när det moderna Belgrad växte runt omkring.

Kullerstenen återställdes, gatlyktor sattes upp, kafaner byggdes om och området utvecklades till den gågata och kulturmiljö som i dag är så starkt förknippad med Skadarlija.

På sätt och vis räddades alltså det gamla Belgrad genom att det återskapades.

Det gör inte historien mindre äkta. Men det förklarar varför Skadarlija i dag både känns gammal och noggrant iscensatt.

Mellan kulturarv och turistattraktion

Det är också här Skadarlijas moderna dilemma finns.

Turistorganisationen i Belgrad presenterar området som en plats där besökaren fortfarande kan uppleva det gamla bohemiska Belgrad genom restauranger, traditionell musik och den historiska miljön.

Samtidigt är gatan en av stadens mest kända turistattraktioner.

Under högsäsong kan tiotusentals människor passera området under en dag.

För vissa är det just detta som gör att Skadarlija har förlorat en del av sin gamla spontanitet. Det som en gång växte fram organiskt kring konstnärer och kafaner har blivit något som också säljs som upplevelse.

Men det vore för enkelt att säga att allt bara är kuliss.

Kuća Đure Jakšića används fortfarande för kulturprogram. Gamla kafaner är fortfarande öppna. Musik hörs fortfarande vid borden och Belgradbor fortsätter själva att komma hit, inte bara turister.

Skadarlija är därför både bevarad historia och levande stad.

Ett kvarter som fortfarande spelar sin gamla roll

Det kanske mest intressanta med Skadarlija är inte att området lyckats förbli exakt som förr.

Det har det inte.

Intressantare är att gatan fortfarande har ungefär samma funktion i Belgrads föreställningsvärld som den haft i mer än hundra år.

Det är en plats dit människor går för att uppleva en mjukare, mer berättande version av staden – ett Belgrad av långa middagar, musik, litteratur och människor som inte har bråttom hem.

Montmartre-jämförelsen kommer sannolikt att fortsätta.

Men efter en kväll på Skadarska ulica blir det också tydligt varför många hellre bara kallar platsen Skadarlija.