Sevdah i ny tid: Så blev Bosniens melankoliska längtan global samtidsmusik

En ensam röst skär genom rummet. Den rör sig smidigt mellan mikrotonala sprickor, stiger i en ornamenterad klagan och landar i en viskning. Runt omkring växer ett lågmält mönster av jazziga trumvispar och en kontrabas som söker efter en puls. Det som hörs är inte fado från Lissabon eller blues från Mississippi, utan sevdalinka – den bosniska folksången – i en skepnad som känns helt och hållet samtida.

Under århundraden var sevdah (eller sevdalinka, som sångerna kallas) bunden till stensatta innergårdar, så kallade avlijas, i städer som Sarajevo, Mostar och Travnik. Sångerna sjöngs traditionellt utan ackompanjemang, eller till det dämpade, nästan meditativa knäppandet från en saz, en långhalsad luta av osmanskt ursprung. Idag spelas musiken på internationella jazzklubbar, avantgardescener och konserthus i Norden. Genom att frigöra sig från stela traditioner har unga bosniska och regionala musiker lyckats göra det djupt lokala universellt.

Det osmansk-slaviska arvet

För att förstå sevdah måste man förstå Bosniens geografi och historia. Genren föddes i mötet mellan den slaviska kulturen och det osmanska riket, som etablerade sig i regionen under 1400-talet. När städerna växte fram skapades en specifik urban livsstil. Det var i de stängda innergårdarna, bakom höga murar där fikon- och granatäppelträden blommade, som sevdalinkan fann sin form.

Själva ordet sevdah har vandrat en lång väg. Det härstammar från arabiskans ”sawda”, som syftar på den svarta galla som den antika medicinen ansåg orsakade melankoli. Via turkiskans ”sevda” – som kom att betyda kärlek, åtrå och passion – landade det i Bosnien som ett begrepp för den smärtsamma men vackra längtan efter en onåbar älskad, eller efter ett hem man tvingats lämna.

Under 1900-talet förändrades sevdah drastiskt. Sazen fick ge vika för dragspelet, och genren flyttade från innergårdarna till radions studioorkestrar och folkrika kafanas (värdshus). Legendariska uttolkare som Himzo Polovina – som intressant nog också var praktiserande neuropsykiatriker och använde sångerna i terapeutiskt syfte – gav genren en nästan sakral status. Men med tiden hotade traditionen att stelna i nostalgi. Den jugoslaviska statens officiella estetik, och senare 1990-talets krig, gjorde att musiken riskerade att reduceras till ett musealt kulturarv eller politiseras.

Världsmusikpionjärerna som bröt marken

Vändpunkten kom under tidigt 2000-tal. En ny generation musiker började ifrågasätta hur sevdah framfördes. Mest inflytelserik blev Damir Imamović, barnbarn till en av förra seklets största sevdah-sångare, Zaim Imamović. Damir valde att närma sig genren som en forskare och en revolutionär på samma gång. Genom att skala bort decennier av tunga dragspelsarrangemang och i stället söka sig tillbaka till sazens minimalistiska estetik, men med influenser från modern jazz och improvisation, visade han att sevdah kunde andas igen.

Samtidigt klev Božo Vrećo ut på scenen och sprängde alla visuella och kulturella normer. Med sin androgyna uppenbarelse, sina flödande klänningar, traditionella tatueringar och en röst som spänner över flera oktaver, personifierade vreedahns inneboende dramatik. Genom att sjunga a cappella och blanda det traditionella med nyskapade kompositioner bevisade han jag att genrens emotionella kärna inte känner några könsgränser eller historiska begränsningar.

Den samtida pop-jazzvågen

I spåren av pionjärerna har sevdah-scenen exploderat i stilistisk bredd. Ett av de mest framgångsrika banden i denna våg är Sarajevo-kollektivet Divanhana, som bildades 2009 av studenter vid Sarajevos musikhögskola. Divanhana tog sig an sevdalinkan med en musikalisk verktygslåda full av jazzteori, klassisk skolning och popkänsla.

Genom att addera piano, sofistikerade blåsararrangemant och en modern rytmsektion lyckades de föra ut musiken till en yngre och bredare publik utan att förlora den melankoliska nerven. Redan 2012 framträdde bandet på den inflytelserika världsmusikmässan WOMEX, vilket öppnade dörrarna till internationella turnéer. Musikaliska krafter som Selma Droče har genom åren bidragit till att utveckla de vokala och instrumentella arrangemangen, medan röster som Nejla Dragonić, Azra Alihodžić och Taida Tabaković visar prov på den enorma bredd av unga kvinnliga vokalister som idag bär traditionen vidare.

Minimalism och experimentell sevdah

Om Divanhana representerar den eleganta, jazzinfluerade pop-sevdahn, finns det andra som söker sig mot det råa och avantgardistiska. Den kroatisk-bosniska duon Dunjaluk, bestående av sångerskan Dunja Bahtijarević och gitarristen Luka Čapeta, är kanske det tydligaste exemplet på detta.

Dunjaluk strippar sevdalinkan ända in till märgen. Här finns inga dragspel eller svulstiga melodislingor. I stället möts Dunja Bahtijarevićs intensiva, nästan rituella stämma och Luka Čapetas distade, atmosfäriska elgitarr. Det är sevdah som lånar element från postrock, noiserock och frijazz. Det är mörkt, urbant och djupt drabbande – en ljudbild som känns mer hemmahörande i en rökig källarklubb i Berlin än på en traditionell folkfest.

Den nordiska resonansen

Det är ingen slump att denna nova, sökande sevdah har funnit en lyhörd publik i Norden. Det finns en nästan direkt andlig länk mellan den bosniska melankolin och det svenska vemodet. Båda kulturerna delar en förkärlek för sånger i moll, där naturen, saknaden och livets förgänglighet står i centrum.

Denna bro utforskas inte bara av gästande artister på nordiska världsmusikscener, utan också av lokala initiativ. Genom olika samarbeten visar det sig gång på gång till att de känslor som sevdalinkan härbergerar – känslan av att vara splittrad mellan två världar, av att längta efter något som kanske aldrig mer kommer tillbaka – är universella.

Genom att våga experimentera, provocera och blanda genrer har de nya sevdah-musikerna räddat sin tradition från att bli en dammig relik. De har visat att sevdah inte är en musikalisk formel som måste skyddas, utan ett levande språk. Ett språk som fortsätter att trösta, utmana och beröra, långt utanför Bosniens gränser.

Fakta