På två hjul genom historien: Hur den glömda järnvägen Parenzana blev Istriens gröna pulsåder

Mörkret i tunneln är kompakt, och luften som möter en är plötsligt sval och mättad med doften av fuktig kalksten, mossa och jord. Kontrasten mot den istriska sommarhettan utanför är total. När cykelns strålkastare sveper över de grovhuggna stenväggarna är det lätt att föreställa sig hur ångloken en gång pustade fram här, tunga av vinfat, olivolja, salt och passagerare på väg mot imperiets metropoler. Några sekunder senare öppnar sig tunnelmynningen och det bländande medelhavsljuset slår emot en igen. Framför cykelhjulet breder en mäktig stenviadukt ut sig, spänd likt en båge över en djup ravin, med milsvid utsikt över Mirnadalens gröna skogar och den befästa medeltidsstaden Motovun på sin höga kulle i fjärran.

Det här är Parenzana. Under drygt tre decennier i början av 1900-talet var denna smalspåriga järnväg en livsnerv som band samman Istriens isolerade inland med omvärlden. Idag har den glömda banvallen förvandlats till en av Europas mest mytomspunna och vackra cykelleder. En 123 kilometer lång sträcka som inte bara bjuder på ett fysiskt äventyr, utan också på en resa genom tre nationers historia, kultur och gastronomi.

Järnvägen som band samman ett imperium

Historien om Parenzana börjar i slutet av 1800-talet, då Istrien var en del av det österrikisk-ungerska riket. Inlandet var fattigt och vägarna usla, vilket gjorde det svårt för bönder och producenter att transportera sina varor till de växande städerna vid kusten. Beslutet togs att bygga en smalspårig järnväg med spårvidden 760 millimeter, en standard som var vanlig i kejsardömets svårtillgängliga bergsområden.

År 1902 rullade det första tåget från hamnstaden Trieste (idag i Italien), genom den korta slovenska kustremsan, och vidare söderut genom det istriska inlandet ner till ändstationen i Poreč (på italienska Parenzo, vilket gav banan dess informella namn). Järnvägen döptes officiellt till TPC (Trieste-Parenzo-Canfanaro), även om den sista planerade sträckan till Canfanaro aldrig byggdes.

Under trettiotre år tuffade de små ångloken fram genom landskapet i en maklig hastighet av knappt trettio kilometer i timmen. Tåget transporterade inte bara människor, utan också enorma mängder av Istriens främsta rikedomar: salt från saltpannan i Sečovlje, olivolja från Buje, frukt, grönsaker och det mörka, kraftiga teranvinet från kullarna runt Višnjan och Motovun. För lokalbefolkningen blev tåget snabbt en symbol för framsteg och kontakt med den stora världen.

Men efter första världskriget föll Istrien under italienskt styre. Biltrafiken utvecklades snabbt och den lilla smalspåriga järnvägen drabbades av vikande passagerarsiffror och ekonomiska problem. År 1935 fattade den fascistiska regimen i Rom beslutet att lägga ner linjen. Rälsen monterades ner och lastades på ett fartyg med destination Abessinien (dagens Etiopien), där Italien planerade nya järnvägsbyggen. Men fartyget sjönk i Medelhavet och Parenzanas järnspår nådde aldrig Afrika. Kvar lämnades en tom banvall, övergivna stationsbyggnader, mörka tunnlar och ståtliga viadukter som långsamt började slukas av den istriska vegetationen.

Från glömd ruin till Hälsans och vänskapens väg

I nästan sjuttio år låg banvallen i dvala. Lokala bönder använde delar av den som traktorvägar, och på vissa ställen växte den igen fullständigt. Men i början av 2000-talet, när idén om aktiv och hållbar turism började slå rot i Europa, insåg man det unika värdet i den gamla järnvägslinjen. Genom ett gränsöverskridande EU-projekt mellan Italien, Slovenien och Kroatien påbörjades ett omfattande arbete med att rensa banvallen, säkra broar och tunnlar, och markera ut leden.

Idag har banvallen återuppstått under det officiella namnet ”Hälsans och vänskapens väg” (kroatiska: Put zdravlja i prijateljstva). Den fungerar som en grön pulsåder som binder samman regionens tre länder och lockar cyklister, löpare och vandrare från hela världen.

Att cykla hela Parenzana är en upplevelse som bäst fördelas på två till tre dagar för att ge tid åt både fysisk ansträngning och de många sevärdheterna längs vägen. Starten sker i den livliga italienska hamnstaden Trieste, där leden till en början följer asfalterade cykelvägar ut ur staden och upp mot den slovenska gränsen. Den slovenska delen, som passerar genom kuststäderna Koper, Izola och den eleganta badorten Portorož, är till stor del asfalterad, flack och lättcyklad. Här passerar man genom den upplysta Valetatunneln innan man når de historiska saltpannorna i Sečovlje vid den kroatiska gränsen.

Det är när man korsar gränsen till Kroatien vid Kanegra som äventyret skiftar karaktär. Här övergår asfalten till grovt grus, sand och tidvis stenig makadam. Terrängen blir mer krävande, men det är också här som Parenzanas verkliga magi uppenbarar sig.

MTB-äventyret på den istriska makadamen

Den kroatiska delen av Parenzana sträcker sig över cirka 78 kilometer och bjuder på den mest spektakulära och dramatiska cyklingen. Banan stiger långsamt men stadigt uppåt mot Istriens inland. Eftersom det är en gammal järnväg blir lutningen sällan brantare än ett par procent, men det ojämna underlaget gör att en mountainbike eller en robust gravelbike med breda däck är ett absolut krav.

Från Buje, som en gång i tiden var en viktig järnvägsknut och kallas för ”Istriens vaktpost” på grund av sitt strategiska läge på en kulle, slingrar sig leden djupare in i det kuperade landskapet. Det är i det här området som man passerar några av ledens mest imponerande ingenjörskonstverk från tidigt 1900-tal.

Bland höjdpunkterna finns de hisnande viadukterna vid Završje och Antonci. Att cykla över dessa smala stenbroar, som spänner högt över de gröna dalarna utan skyddsräcken på sidorna, ger en kittlande känsla av frihet. De nio tunnlarna längs den kroatiska sträckan är också en upplevelse i sig. Vissa är korta och låter ljuset från andra sidan leda vägen, medan andra är längre, svängda och helt mörka, vilket gör en bra cykellampa till en nödvändighet.

För den som vill ta en paus från cykelsadeln finns det gott om naturliga stopp längs vägen. Strax utanför Nova Vas ligger den kända Baredinegrottan, ett underjordiskt sällsamt landskap av stalaktiter och stalagmiter där man också kan få en skymt av den sällsynta olmen, ett blint groddjur som lever i grottans djupaste vatten.

Medeltida bergsbyar och kulinariska pauser

Det som lyfter Parenzana från att vara en vanlig cykelled till att bli en livsstilsupplevelse är hur den sömlöst väver samman natur med kultur och gastronomi. Banvallen passerar precis nedanför eller i direkt anslutning till några av Istriens mest karaktäristiska medeltida bergsbyar.

En av de mest kända är Grožnjan, som under 1960-talet var nära att helt avfolkas men som räddades av att konstnärer, musiker och skulptörer flyttade in i de gamla stenhusen. Idag är byn ett levande kulturcentrum där klassisk musik strömmar ut från öppna fönster och kullerstensgränderna kantas av gallerier och hantverksbutiker. Härifrån fortsätter leden mot Oprtalj och Završje, två byar som har kvar en mer rå, tyst och melankolisk skönhet, där historiens vingslag känns påtagliga bland de halvt förfallna stenhusen.

Sedan når man Motovun, som tronar majestättiskt på sua branta kulle över Mirnadalen. För att ta sig upp till själva staden krävs en rejäl klättring, men belöningen i form av vidsträckta vyer och historisk atmosfär är värd varje svettdroppe. Skogarna nedanför Motovun är världsberömda för sina underjordiska skatter: vit och svart tryffel.

Detta leder oss till en annan viktig aspekt av Parenzana – maten. Regionen har utvecklat ett nätverk av så kallade ”Bike & Bed”-anläggningar, vilket är boenden och restauranger som är särskilt anpassade för cyklister. Här kan man spola av sin cykel, låsa in den säkert över natten och få hjälp med verktyg om något gått sönder. Men framför allt erbjuder de lokal mat av högsta kvalitet.

Efter en lång dag på cykeln finns det få saker som mäter sig med att slå sig ner på en lokal konoba (traditionell krog) och njuta av en tillräckligt stor tallrik handrullad pljukanci eller fuži (lokala pastasorter) med nyriven tryffel, lokalodlad sparris, eller en mustig gryta på vildsvin. Till detta dricker man med fördel ett glas malvazija, det friska vita vinet som präglar regionen, eller det fylliga, mörkröda teran.

När man till slut rullar in i kuststaden Poreč, där den romerska Euphrasiusbasilikan med sina glittrande guldmosaiker väntar, har man inte bara lagt 123 kilometer bakom sig. Man har cyklat genom historien om ett imperiums uppgång och fall, upplevt tre olika länder från insidan och kommit nära det äkta, långsamma tempot i Istrien. Parenzana är mer än bara en gammal järnväg; det är beviset på att det ibland krävs att man saktar ner farten för att verkligen upptäcka en plats.

Fakta