Örnen och griparna återvänder till universitetspalatset i Bukarest

Örnen och de två griparna är nya, trots att deras uppgift är att återge universitetspalatset något det har förlorat. De hör till byggnadens historiska uttryck, men är inte bevarade original som har rengjorts och lyfts tillbaka. De är återskapade skulpturer. Skillnaden är viktig för att förstå vad restaureringen i centrala Bukarest faktiskt gör.

På rumänska heter byggnaden Palatul Universității. Den är både ett arkitektoniskt landmärke vid Piața Universității och en arbetsplats där föreläsningar, seminarier och forskning ska fungera. Universitetet har presenterat den restaurerade delen för Facultatea de Istorie, historiska fakulteten, som invigd. Det är en etapp, inte ett besked om att hela universitetspalatset är färdigrestaurerat.

Här möts flera uppgifter som inte alltid drar åt samma håll: att återställa en monumental byggnads uttryck, att göra den användbar för dagens universitet och att ta hand om spåren efter revolutionen 1989 och protesterna på Universitetstorget. En försvunnen skulptur ska återvända. En historiskt betydelsefull skada kanske ska förbli synlig.

Nya skulpturer med historiska förebilder

En örn är ett välbekant motiv i Europas offentliga arkitektur. Gripen, med drag av både lejon och örn, hör till samma långa förråd av symboler för styrka och vaksamhet. På en monumental universitetsbyggnad är sådana figurer inte fristående konstverk. De ingår i arkitekturens komposition och påverkar hur hela huset avtecknar sig mot himlen.

När de saknas förändras därför mer än en dekorativ detalj. Byggnadens proportioner finns kvar, men dess silhuett och visuella tyngdpunkter blir andra. Att återföra skulpturerna är ett sätt att göra en tidigare arkitektonisk idé läsbar igen.

Det betyder däremot inte att tiden vrids tillbaka. Ett bevarat original bär information i själva materialet: bearbetningen, åldrandet, lagningarna. En rekonstruktion bär i stället kunskap om hur någon i dag har tolkat äldre belägg. Båda kan ha en plats i en restaurering, men de berättar olika saker.

För örnen och griparna är därför underlaget bakom nytillverkningen centralt. Historiska fotografier, ritningar och eventuella bevarade fragment är olika slags bevis, med olika möjligheter och begränsningar. Ett fotografi kan visa konturen tydligt men lämna figurens baksida okänd. En ritning kan återge en avsikt snarare än det som faktiskt byggdes.

Vilka sådana underlag som användes för just dessa skulpturer framgår inte av det tillgängliga materialet. Det går därför inte att beskriva dem som exakta kopior eller redogöra för tillverkningen. Den säkra och relevanta skillnaden är enklare: det som återkommer är skulpturmotiven, genom nya föremål.

Ett palats som fortfarande ska vara universitet

Universitetspalatset hör till det Bukarest där offentliga institutioner gavs monumental arkitektur. Fasaden skulle inte bara rymma verksamheten utan också göra den synlig i staden. Kunskap fick en representativ adress.

I dag ligger byggnaden mitt i en huvudstad där trafik, kollektivtrafik, handel och universitetsliv delar på utrymmet. Piața Universității är inte en avskild förgård till ett monument. Strada Edgar Quinet på palatsets andra sida påminner också om att huset måste förstås från flera håll, inte bara genom sin välkända fasad mot torget.

Att historiska fakultetens byggnadsdel åter tas i bruk är därför betydelsefullt i sig. Restaureringens resultat ska inte enbart betraktas på avstånd. Det ska användas av människor som kommer dit för att arbeta och studera, ofta med helt andra saker i tankarna än stuckatur och skulpturer.

Samtidigt behöver projektets omfattning hållas tydlig. Ett palats med flera byggnadsdelar och universitetsverksamheter blir inte färdigt därför att en fakultet återvänder. Den restaurerade etappen kan berättiga till glädje utan att göras till ett slutomdöme över hela anläggningen.

Inte heller ska fasadens återställda uttryck förväxlas med byggnadens tekniska skick. Restaurering och konstruktiv förstärkning har skilda uppgifter. Den ena kan göra äldre former tydliga igen; den andra ska ge byggnaden förutsättningar att fortsätta fungera. Vilka förstärkningsåtgärder som genomförts här kräver mer teknisk dokumentation än den offentliga presentation som finns i underlaget.

Vad återvänder studenterna till?

För studenter och lärare avgörs mycket av sådant som sällan syns på invigningsbilder. Går det att höra den som talar? Fungerar belysningen både för anteckningar och projicerade bilder? Finns det användbara utrymmen mellan lektionerna? Kan människor med olika rörelseförmåga ta sig till undervisningen?

Det är konkreta frågor i varje äldre universitetsbyggnad. Höga rum, djupa fönsternischer och representativa trappor kan vara arkitektoniska kvaliteter, men de löser inte automatiskt akustik, ventilation eller tillgänglighet. Moderniseringen måste arbeta med byggnadens förutsättningar, ibland också runt dem.

Här finns ingen motsättning mellan kulturarv och ett fungerande universitet som måste accepteras på förhand. Installationer kan samordnas med äldre rum, och nya tillägg kan utformas så att de går att skilja från det historiska. Men varje lösning måste bedömas för sig. Att något är nyrenoverat säger inte hur väl det fungerar i vardagen.

Det tillgängliga materialet ger ingen detaljerad redovisning av lärosalarnas utrustning, de gemensamma utrymmena eller tillgänglighetslösningarna. Därför går det inte att slå fast exakt vad studenterna får utöver återgången till den restaurerade byggnadsdelen. En hiss, en anpassad entré eller en viss teknisk standard ska inte skrivas in i berättelsen bara för att sådant vore rimligt att förvänta sig.

Återbrukets värde ligger ändå i själva riktningen: historiska rum får fortsätta vara undervisningsrum. Palatset bevaras inte genom att befrias från vardagen, utan genom att kunna bära den.

Spåren som inte ska putsas bort

Vid Universitetstorget får ordet återställning en särskild laddning. Platsen förknippas både med revolutionen 1989, då Nicolae Ceaușescus diktatur föll, och med protesterna 1990 om Rumäniens fortsatta väg. Universitetets balkong blev en talarplats och en del av torgets politiska historia.

De händelserna tillhör ett annat historiskt lager än palatsets ursprungliga arkitektur. De syns inte nödvändigtvis i byggnadens symmetri eller utsmyckning, utan i texter, märken, minnesmarkeringar och människors kunskap om vad som hände där.

En inskrift riktad till filologistudenter säger, i svensk översättning, att människor dödades här, att platsen ska beträdas med respekt och att här finns blod. Den är inte en neutral upplysning om ett årtal. Den ingriper i vardagen och tilltalar människor på väg till universitetet.

Sådana spår ställer andra krav än de återskapade skulpturerna. Där örnen och griparna ska återföra en förlorad form kan en inskrift behöva skyddas just från ambitionen att få alla ytor att se hela och enhetliga ut. Restaurering är också ett val av vilka tidslager som får förbli synliga.

Universitetsbalkongen och planerna på ett revolutionsmuseum i rummet intill hör till denna fråga. Men ett planerat museum är inte ett öppnat museum. Inte heller är en ambition att bevara minnet detsamma som dokumenterade åtgärder för att skydda en bestämd inskrift eller ett fysiskt spår. Underlaget visar inte tillräckligt tydligt vilka sådana insatser som är genomförda.

Det lämnar en viktig fråga kvar när historiska fakultetens del nu presenteras som restaurerad: hur ska det putsade, lagade och återskapade samsas med det som behöver vittna om ett brott i historien?

Örnen och griparna gör återkomsten synlig på avstånd. Universitetspalatsets fortsatta liv avgörs också närmare marken: i rummen där undervisningen ska fungera och vid spåren som inte blir mindre värdefulla för att de stör en välordnad fasad.