Bron som bär

Det första man lägger märke till i Mostar är vattnet. Neretva skär genom staden i en djup ravin, klar och grönaktig, och ljudet av strömmen följer med genom de smala gränderna i gamla stan. Det var just här, där flodens stränder kommer varandra närmast, som människor en gång valde att korsa. Och det var här som staden fick sitt namn: mostari, brovakterna, var de som under osmansk tid vaktade övergången över floden.

Bron är alltså äldre än stadens identitet – eller snarare är den dess ursprung.

En hängbro som skrämde resenärerna

Innan stenbron fanns hängde en träbro i kedjor över ravinen. Den osmanske geografen Katip Çelebi beskrev hur den gungade så mycket att folk gick över den i dödsskräck. När Mostar växte i betydelse som handels- och förvaltningsort i det osmanska riket blev en fast förbindelse nödvändig.

Uppdraget gick till arkitekten Mimar Hayruddin, elev till den berömde hovarkitekten Mimar Sinan. Bygget beställdes under Süleyman den store och inleddes 1557. Enligt inskriptionen stod bron klar år 974 enligt den islamiska kalendern, vilket motsvarar 1566–1567. Resultatet blev en enda puckelformad båge i ljus kalksten, omkring 30 meter lång och fyra meter bred, som reser sig ungefär 24 meter över floden. På var sida vakar två torn, Halebija och Tara.

Om själva bygget vet man förvånansvärt lite. Det som bevarats är framför allt namnet på byggmästaren – och legenderna. Den mest kända berättar att Hayruddin, som visste vad ett misslyckande kunde kosta honom, förberedde sin egen begravning den dag byggnadsställningarna skulle tas bort. Bågen höll.

Ett sekel senare passerade reseskildraren Evliya Çelebi, som hade sett mer av den osmanska världen än de flesta. Han skrev att bron var som en regnbåge som steg mot himlen från klippa till klippa, och att han under sina resor genom sexton länder aldrig sett en så hög bro.

Från gränsstad till mötesplats

Mostar växte fram under 1400- och 1500-talen som en osmansk gränsstad och formades senare vidare under den österrikisk-ungerska tiden. I gamla stan syns lagren fortfarande: osmanska hus och moskéer, medelhavsinfluerade stenhus, europeiska fasader från 1800-talet. UNESCO beskriver området kring Gamla bron som ett enastående exempel på en mångkulturell stadsbebyggelse, där förosmanska, östliga osmanska, medelhavska och västeuropeiska drag möts.

Längs Kujundžiluk, den kullerstensbelagda gatan som leder mot bron, har hantverkare och handlare haft sina bodar i århundraden. Namnet kommer från kopparslagarna, och gatan är i dag stadens mest besökta stråk. Här möts det turistiska och det vardagliga på några få meter – souvenirer, kaffe, och utsikten mot bågen som alla väntar på att få se.

Novembermorgonen 1993

Under kriget i Bosnien och Hercegovina blev Mostar en av de hårdast drabbade städerna. Under striderna mellan bosnienkroatiska och bosniakiska styrkor besköts gamla stan, och den 9 november 1993 rasade Stari most ned i Neretva efter beskjutning från det bosnienkroatiska HVO. Bilderna av den tomma ravinen spreds över världen och blev en av krigets mest kända symboler.

För många var förlusten större än själva byggnadsverket. Bron hade i över fyrahundra år förbundit stadens båda sidor – bokstavligen och bildligt. Forskare har beskrivit förstörelsen som ett angrepp på ett gemensamt minne, ett försök att radera det som visade att människor med olika bakgrund hade levt sida vid sida.

Redan i slutet av december samma år byggde spanska militäringenjörer i FN:s fredsstyrka en provisorisk bro på platsen. Den förstärktes flera gånger och fick fungera som förbindelse i åratal.

Sten för sten

Efter kriget bildades en internationell koalition för att återuppbygga bron och den historiska stadskärnan, med Världsbanken, UNESCO, Aga Khan Trust for Culture och World Monuments Fund. Flera länder och Europarådets utvecklingsbank bidrog till finansieringen. En internationell expertkommitté som UNESCO tillsatt 1998 övervakade arbetet, och beslutet var tydligt: bron skulle bli så lik originalet som möjligt, med samma material och samma tekniker.

Ungerska arméns dykare lyfte upp stenar från den ursprungliga bron ur floden, men de flesta visade sig vara för skadade för att kunna användas igen. I stället hämtades tenelija, en finkornig kalksten, från lokala stenbrott – samma typ av sten som bron en gång byggts av. Arbetet inleddes i juni 2001, och den 23 juli 2004 invigdes den återuppbyggda bron.

Året därpå, i juli 2005, skrevs området kring Gamla bron in på UNESCO:s världsarvslista. Motiveringen handlade inte bara om arkitekturen. Den återuppbyggda bron och gamla stan beskrevs som en symbol för försoning, internationellt samarbete och samexistens mellan olika kulturella, etniska och religiösa gemenskaper.

Hoppet från bågen

Den som stannar på bron en sommardag ser snart varför den också är en scen. Män i badbyxor klättrar upp på räcket, väntar tills tillräckligt många tittar – och hoppar.

Traditionen är gammal. Enligt Bosnien och Hercegovinas federala kulturministerium finns det första skriftliga omnämnandet av hopp från den äldre träbron hos Evliya Çelebi på 1600-talet. Att ta sig igenom Neretvas strömmar och sedan hoppa från bron var länge ett prov på mognad och mod för stadens unga män. Floden är kall även mitt i sommaren, och hoppet kräver både teknik och träning.

En organiserad tävling har hållits sedan 1968, och i dag är den ett internationellt evenemang med två grenar: hopp med fötterna först och det mer spektakulära huvudhoppet, som kallas "Mostarsvalan". Hopparklubben Mostari, registrerad under sitt nuvarande namn i juli 1994, organiserar tävlingarna och vårdar traditionen. Sedan mitten av 2010-talet är Mostar också ett stopp i Red Bull Cliff Diving World Series, där eliten hoppar från plattformar ovanför bron.

En bro som fortfarande används

Det är lätt att se Stari most som ett monument, men det som gör den speciell är att den fortfarande är en bro. Folk går över den på väg till arbete och skola, turister stannar mitt på bågen för att fotografera, och på kvällen sitter ungdomar på stenarna nere vid vattnet medan ljuset från gamla stan speglas i floden.

Bron löser inte stadens motsättningar, och den gör inte historien enklare. Men den finns där igen, i samma form och av samma sorts sten, och bär fortfarande människor från den ena stranden till den andra. Kanske är det just därför den betyder så mycket.

Om du åker

Mostar ligger i södra Bosnien och Hercegovina, några timmars bilresa från både Sarajevo och Dubrovnik. Gamla stan är bäst att upptäcka till fots, gärna tidigt på morgonen eller sent på kvällen när dagsturisterna har åkt. Hopptävlingen från bron hålls traditionellt i slutet av juli.