Mörkret under Grmeč: Jakten på den bosniska grottolmen

När dimman rullar in över berget Grmečs sluttningar i nordvästra Bosnien ligger skogen tyst. Men under fötterna, djupt nere i det porösa urberget, pågår en ständig rörelse. Det dinariska karstlandskapet är som en gigantisk tvättsvamp, genomborrad av sprickor, schakt och underjordiska floder. Det är i denna dolda värld som ett av naturens märkligaste evolutionära spår leder oss fram till en ny vetenskaplig upptäckt.

Olmen (Proteus anguinus), lokalt känd som čovječija ribica eller ”människofisken” på grund av sin bleka, hudliknande färg, har fascinerat biologer sedan 1600-talet då lokalbefolkningen trodde att de spolades upp ur grottorna som drakungar. Nu har en grupp forskare, däribland herpetologen Adnan Zimić från Nationalmuseet i Sarajevo (Zemaljski muzej Bosne i Hercegovine), presenterat nya rön i den vetenskapliga tidskriften Amphibia-Reptilia som ritar om kartan för vår förståelse av detta underjordiska rovdjur.

Bobijaško oko: Det andande ögat vid berget Grmeč

Några mil utanför staden Sanski Most ligger Bobijaško oko, en plats där gränsen mellan den övre världen och underjorden suddas ut. Det är en estavelle – ett sällsynt karstfenomen som fungerar som både källa och slukhål. Under tider av kraftigt regn pressar det underjordiska trycket upp enorma mängder vatten så att klyftan fylls och bildar en djup, turkosblå sjö. Under torrare perioder vänder flödet och vattnet sjunker undan djupt ner i berget, som om jorden drog ett djupt andetag.

Att ta sig ner till vattenbrynet vid Bobijaško oko kräver försiktighet. De branta klippväggarna är täckta av mossa och fuktig grönska, och luften här nere är märkbart svalare än på platån ovanför. För grottdykare är detta en av de mest utmanande och lockande platserna på Balkan. Det är i dessa iskalla, till synes livlösa djup som man har kunnat dokumentera olmen i dess naturliga miljö.

Här rör sig varelsen med långsamma, nästan svävande rörelser. Utan ögon och utan pigment är den perfekt anpassad till ett liv utan ljus. Istället för syn förlitar den sig på ett extremt känsligt system av elektroreceptorer och kemiska sinnesorgan för att registrera vibrationer och hitta sina byten – små grottkräftdjur och sländlarver.

Vetenskapen i mörkret: Upptäckten av en bosnisk särart

Under lång tid betraktades olmen som en relativt enhetlig art som sträckte sig från södra Slovenien, genom Kroatiens kustland till Bosnien och Hercegovina. Men det isolerade livet i mörkret har skapat distinkta populationer som utvecklats oberoende av varandra i miljontals år.

Den nya studien där Adnan Zimić medverkat visar att de bosniska populationerna uppvisar unika genetiska och morfologiska särdrag. Genom att analysera DNA och fysiska karaktärsdrag hos olmar från olika delar av regionen har forskarna kunnat identifiera en tydlig evolutionär linje som är unik för de bosniska grottsystemen. Denna upptäckt understryker inte bara Balkans biologiska rikedom, utan också hur mycket som fortfarande ligger dolt i de outforskade delarna av kontinentens underjord.

Att kartlägga dessa djur är dock ett tålamodsprövande arbete. Olmen kan leva i över hundra år, och dess ämnesomsättning är så långsam att den kan överleva utan mat i several år. Den rör sig ogärna i onödan; forskare har dokumenterat enskilda individer som har legat helt stilla på samma fläck i grottbottnen under flera år.

Krušnica: Där floden föds ur berget

Några timmars resa norrut, strax utanför staden Bosanska Krupa, möter vi en annan av olmens livsmiljöer. Här väller floden Krušnica fram ur en gigantisk bergsvägg i ett dramatiskt källflöde. Vattnet som möter dagsljuset här har färdats genom mörka kanaler under berget Grmeč i kilometer efter kilometer.

Vid källan är vattnet så klart att man kan se botten på över tio meters djup. Det är en tyst och nästan sakral plats, skuggad av höga skogsklädda klippor. Här kan besökare kliva ombord på traditionella träbåtar och tyst glida fram mot det mörka grottinloppet där floden föds. Underjordiska mätningar visar att grottsystemet bakom källan sträcker sig djupt ner under jorden, och vid several tillfällen har olmar observerats nära källans mynning när vattenflödet har varit stabilt.

Området kring Krušnica och den närbelägna floden Una visar hur tätt sammankopplat det bosniska landskapet är. Vad som händer på ytan – i skogsbruket, jordbruket och städerna – sipprar obönhörligen ner till de underjordiska floderna och de känsliga ekosystem som finns där.

Vjetrenica: Den underjordiska katedralen i söder

För att förstå vidden av Balkans underjordiska biologiska mångfald måste vi röra oss söderut, till regionen Hercegovina. Nära byn Zavala i det torra Popovo Polje ligger Vjetrenica-grottan, som nyligen togs upp på UNESCO:s världsarvslista.

Vjetrenica betyder ”vindgrottan”, ett namn den fått på grund av den starka, svala vind som blåser ur dess mynning under varma sommardagar. Detta är en av världens artrikaste grottor. Här lever över tvåhundra olika underjordiska arter, varav många är helt endemiska för just detta system.

Inne i Vjetrenica vandrar man längs stigar som flankeras av monumentala stalaktiter och stalagmiter, medan underjordiska bäckar porlar i mörkret. Det är här, i de djupa, stillastående grottsjöarna långt från turiststråken, som olmen har studerats under längst tid i Bosnien. Att se en blek skugga röra sig genom det absolut klara vattnet i strålkastarens sken är en påminnelse om en värld som existerat opåverkad av solljus i miljontals år.

Att skydda det osynliga livet

Upptäckten av den bosniska grottolmens genetiska särart handlar om mer än bara vetenskaplig kuriosa. Det är ett viktigt argument för att skydda de underjordiska vattensystemen på Balkan. Det dinariska karstsystemet är extremt sårbart; eftersom vattnet rinner snabbt genom sprickor i kalkstenen utan att filtreras genom sand eller jord, sprider sig föroreningar från ytan på bara några timmar till de djupaste livsmiljöerna.

Forskare som Adnan Zimić hoppas att den nyfunna uppmärksamheten kring Proteus ska leda till starkare miljöskydd i Bosnien och Hercegovina. Att bevara olmen innebär också att skydda landets viktigaste dricksvattenreserver, som alla har sitt ursprung i dessa underjordiska floder.

När solen går ner över berget Grmeč och mörkret lägger sig över Sanski Most, fortsätter livet i underjorden precis som det har gjort i årtusenden. I det eviga mörkret under kalkstenen simmar den bosniska olmen vidare, en levande länk till en tid som jorden nästan glömt bort.

Fakta

FAKTA: GROTTOLMEN (PROTEUS ANGUINUS)

• Namn: Olmen, även kallad människofisk (čovječija ribica) på lokala språk.
• Utseende: Blek, pigmentlös hud, saknar funktionella ögon, andas med yttre gälar (som liknar röda tofsar på halsen) men har även lungor.
• Livslängd: Kan leva i över 100 år, med en genomsnittlig livslängd på runt 70 år.
• Utbredning: Endemisk för det dinariska karstområdet längs Adriatiska havet.
• Aktuellt: En ny studie i tidskriften Amphibia-Reptilia, med forskare från bland annat Zemaljski muzej i Sarajevo, visar på unika evolutionära och genetiska särdrag hos de populationer som lever i Bosnien och Hercegovinas grottsystem.