Mellan betong och balkongliv: Hur Atens ikoniska ”polykatoikia” fann sin moderna själ

Ställ dig på en balkong i Aten en tidig kväll och du möts av ett närmast oändligt landskap av gråvita betongfasader, skuggade av utdragna markiser och kantade av gröna krukväxter. Det är ett stadslandskap som vid en första anblick kan verka kaotiskt och monotont. Men titta närmare och du ser konturerna av ett av Europas mest radikala bostadsexperiment.

Detta är polykatoikian, det grekiska flerbostadshuset som föddes ur efterkrigstidens akuta bostadsbrist. Under decennier betraktades dessa byggnader som symboler för en misslyckad, oreglerad urbanisering – trånga, varma och estetiskt kompromisslösa. Men i dag pågår en tyst revolution bakom de djupt indragna fasaderna. Progressiva arkitekter, lokala formgivare och internationella kreatörer har börjat skala av lagren av plastfärg och gipsskivor för att blottlägga den inneboende skönheten i Atens modernistiska själ.

Från efterkrigsträngsel till det vertikala grannskapet

För att förstå polykatoikian måste man gå tillbaka till 1950-talet. Efter andra världskriget och det efterföljande grekiska inbördeskriget strömmade hundratusentals människor till huvudstaden. Staten saknade resurser för att bygga storskaliga miljonprogram. Lösningen blev ett unikt juridiskt och ekonomiskt system som kallades antiparochi (vilket fritt översatt betyder ”ömsesidigt utbyte”).

Principen var genial i sin enkelhet: en privat markägare överlät sin lilla tomt med ett äldre envåningshus till en byggmästare. I utbyte mot marken fick markägaren ett antal inflyttningsklara lägenheter i det nya flerbostadshus som byggmästaren uppförde på tomten. Ingen bankinblandning krävdes, inga statliga subventioner. Inom loppet av tjugo år förvandlades Aten från en lågmäld stad av neoklassiska stenhus till en tät, vertikal betongmetropol.

Panos Dragonas, arkitekt och professor, har länge studerat detta fenomen. Han pekar på att polykatoikian, trots sin brist på central planering, fungerade som en stark social utjämnare. Till skillnad från många västeuropeiska städer, där arbetarklassen förvisades till perifera förorter, behöll Aten en blandad demografi i innerstaden. Den vertikala strukturen speglade samhällsklasserna: de översta våningarna, med sina takterrasser och utsikt mot Akropolis eller berget Lykabettos, beboddes av den välbärgade borgerligheten. De lägre våningarna, som var mörkare och bullrigare, rymde studenter, hantverkare och nyanlända migranter. Men alla delade samma entré, samma trappuppgång och samma trottoarliv.

När Grekland drabbades av den djupa ekonomiska krisen 2010 tömdes många av dessa lägenheter. De ansågs omoderna, svåra att värma upp på vintern och olidligt varma på sommaren. Men det var också då som unga kreatörer insåg potentialen i de tomma, råa ytorna.

Materialens återkomst: Ny terrazzo och lokal Kokkinarás-marmor

I dag handlar renoveringen av polykatoikian inte om att radera historien, utan om att förädla den. Den råa betongstommen, som bygger på Le Corbusiers berömda pelarsystem Dom-Ino, ger en enorm strukturell flexibilitet. Eftersom ytterväggarna inte är bärande kan interiören öppnas upp nästan helt.

När arkitektkontor som Local Local och Outline Practice tar sig an dessa lägenheter är det materialen som står i centrum. Under efterkrigstiden var terrazzo – på grekiska kallad mosaiko – det absolut billigaste golvmaterialet. Det göts på plats av överblivna marmorflisor från stadens stenhuggerier och blandades med cement. Under 1990-talet gömdes dessa golv ofta under plastmattor eller billig laminat.

Nu slipas terrazzon fram igen, lagas med precision och tillåts glänsa i sin forna glans. Det är ett levande, fläckigt material som bär spår av de händer som lade det för sjuttio år sedan. Samma vördnad visas den lokala stenen. Istället för importerad, homogen granit söker sig dagens formgivare till de grekiska stenbrotten. Den djupt mörkgrå och rödtonade Kokkinarás-marmorn, bryten i bergen strax norr om staden, används återigen för att skapa tunga, skulpturala köksöar och badrumshandfat. Även den klassiska gröna Cipollino-marmorn, med sina dramatiska, vågformade ådringar, har blottlagts och integrerats i minimalistiska badrumsmiljöer där den kontrasterar mot den råa, obehandlade betongen.

Mjuka linjer ritar om Exarchias modernistiska planlösningar

De klassiska polykatoikia-lägenheterna var ursprungligen strikt uppdelade. Den borgerliga livsstilen krävde en tydlig gräns mellan det offentliga och det privata. Entrén ledde in i en mörk hall, som i sin ut tur ledde till en formell salong vänd mot gatan. Köket och det lilla sovrummet för hembiträdet låg gömda mot den trånga innergården, den så kallade akalyptos.

I stadsdelar som det konstnärliga Exarchia och det mångkulturella Kypseli ritas dessa planlösningar nu om helt. Det australisk-grekiska designkollektivet Molonglo, under ledning av grundaren Nectar Efkarpidis, har tagit ett helhetsgrepp på flera efterkrigsfastigheter i staden. I samarbete med det London- och Atenbaserade arkitektkontoret Royffe Flynn har de skapat bostäder som andas en ny, sydeuropeisk modernism.

Istället för att riva ner alla väggar och skapa sterila, öppna loft, arbetar de med mjuka, kurvade övergångar. Genom att använda skjutdörrar i mörkt trä, tunna textilier och strategiskt placerade pelare lyckas de skapa rum som känns både rymliga och skyddade. Arkitektstudion another[architecture]office har i sitt projekt i stadsdelen Exarchia visat hur man kan behålla de gamla skjutdörrarna i glas och trä, men flytta köket till lägenhetens hjärta. På så sätt transformeras den tidigare mörka och isolerade matlagningen till en social aktivitet, badande i det speciella, skarpa atenska ljuset.

Ljusets och balkongernas nya roll i stadslandskapet

Men den viktigaste beståndsdelen i polykatoikians arkitektur är trots allt balkongen. Det är ingen slump att de löper som kontinuerliga band längs med fasaderna. I ett klimat där sommaren sträcker sig från maj till oktober är balkongen inte en lyx – den är ett extra rum, en social scen och ett klimatskydd.

Under efterkrigstiden fungerade balkongerna som ett sätt att hålla solen borta från glaspartierna, ofta assisterade av tunga, gröna eller beige markiser. I dagens renoverade lägenheter har gränsen mellan inne och ute suddats ut ännu mer. Genom att installera minimalistiska stålprofiler och stora skjutbara glaspartier kan vardagsrummet under sommarhalvåret öppnas helt mot balkongen.

Från dessa upphöjda plattformar har de boende direktkontakt med gatans liv. Man blickar ut över trädkronorna, kanske mot den lilla parken Pedion tou Areos, medan doften av jasmin och friterad bläckfisk stiger från tavernorna nedanför. Balkongerna blir till hängande trädgårdar, fyllda med olivträd, rosmarin och bougainvillea, som tillsammans skapar ett välkommet mikroklimat i den täta staden.

Det som en gång byggdes som en snabb och billig nödlösning för en växande befolkning har visat sig besitta en enorm anpassningsförmåga. Atens polykatoikia var aldrig perfekt, men i händerna på en ny generation kreatörer har den visat sig vara precis vad staden behöver: en robust, flexibel och djupt mänsklig arkitektur som tillåts Aten att förändras, utan att förlora sin själ.

Fakta