Kyriakos Makratzis bytte kaptenslivet mot Kretas olivträd

Ledighet kan användas till mycket. Kyriakos Makratzis använde sin till olivskörd. Under åren som sjökapten återvände han till familjegården i Kontomari på västra Kreta för att arbeta bland träden. Det som låg mellan resorna var alltså inte bara vila, utan ett annat slags arbete.

I Lisa Radinovskys äldre porträtt i Greece Is framträder en man som länge höll ihop två yrkesvärldar. Havet var arbetsplatsen, men gården fanns kvar som en återkommande uppgift. Under femton år till sjöss hade han fortsatt att delta i skörden. När hans första son föddes lämnade han kaptensyrket och återvände till familjens jordbruk.

Det är det livsvalet och gårdens arbete vid tiden för porträttet som berättelsen här följer, inte en ny kartläggning av familjens tillvaro. Men frågan den väcker är fortfarande konkret: vad händer när platsen man brukar återvända till också blir den man väljer att stanna på?

Ett arbete han redan kände

Makratzis återkomst var ingen debut som odlare. De återkommande skördeloven hade hållit honom nära arbetet och dess krav. Han bytte inte ett välbekant yrke mot en föreställning om livet på landet, utan mot en verksamhet där han redan hade lagt många arbetsdagar.

Skillnaden låg i ansvaret över hela året. Att hjälpa till vid skörden är en avgränsad insats. Att leva av en odling innebär också att förhålla sig till tiden före och efter: trädens utveckling, beskärning, markarbete och nästa säsongs förutsättningar. Det gäller olivodling generellt, och gör skillnaden mellan att återvända som hjälpande hand och att ta över den löpande verksamheten betydande.

En kaptens arbete och en odlares ser förstås olika ut. Ändå kräver båda planering, uppmärksamhet på vädret och förmåga att få praktiskt arbete att fungera tillsammans med andra. Det gör yrkesbytet begripligt utan att man behöver föreställa sig att Makratzis sökte ett liv befriat från ansvar.

Sonen blev enligt porträttet vändpunkten. Där förändrades avvägningen mellan arbetet till sjöss och livet hemma. Mer än så behöver man inte lägga i hans motiv. Berättelsen kräver varken en påhittad leda vid havet eller en plötslig upptäckt av olivträdens lockelse. Kontakten med gården fanns redan. Familjebildningen gjorde den till ett annat slags möjlighet.

Familjens mark, men inte samma odling

Familjegården i Kontomari bar spår av flera generationers val. I skildringen finns faderns apelsinträd och farfaderns vinrankor. Makratzis egen inriktning blev oliver, med 2 000 planterade träd av sorten koroneiki.

Den detaljen ger återkomsten en annan innebörd än att bara fortsätta som förr. Att återvända till familjens mark behöver inte betyda att bevara varje gröda och arbetsmetod. Marken kan vara densamma samtidigt som odlingen får en ny riktning. Apelsiner, druvor och oliver kräver olika kunskaper och arbetsinsatser; ett generationsskifte kan därför också vara ett byte av produktion.

Koroneiki är en grekisk olivsort som odlas för olja och är väl etablerad på Kreta. Frukterna är små. För odlaren är det inte storleken på en enskild oliv som är poängen, utan vad skörden tillsammans kan ge i oljekvarnen.

Det är också där avståndet mellan semesterbilden och yrkesvardagen blir tydligt. Från en väg ser man trädkronor och stammar. För den som ansvarar för odlingen består samma landskap av många beslut: hur träden ska skötas, när frukten ska tas ned och hur arbetet ska organiseras. Makratzis hade valt att stanna i ett landskap som krävde arbete, inte bara uppskattning.

Skörden börjar i trädet och fortsätter på marken

Radinovskys porträtt beskriver en skörd där handarbete och tekniska hjälpmedel användes tillsammans. Portabla elektriska skörderedskap med kolfiberstavar arbetade genom grenverket för att få oliverna att lossna. Under träden låg gröna nät som fångade upp frukten.

Redskapen ersatte alltså inte människorna. Någon behövde föra dem genom trädkronan, placera näten, samla ihop skörden och flytta arbetet vidare. Vid den skörd som beskrevs deltog inhyrda migrantarbetare. Familjegården var inte en verksamhet där familjen ensam utförde varje moment; den var också beroende av anställd arbetskraft under den intensiva skördeperioden.

Näten gjorde marken till en tillfällig uppsamlingsyta. När oliverna hade fallit skulle de samlas och föras över till ventilerade plastlådor. Det var flera arbetsmoment mellan den kvarhängande frukten och den färdiga lasten, och varje moment behövde passa ihop med nästa.

Här ligger mycket av olivskördens praktiska verklighet. Det räcker inte att få ned frukten snabbt om hanteringen därefter blir en flaskhals. Arbetslaget, redskapen, näten och lådorna bildar en sammanhängande kedja. När allt fungerar rör sig skörden vidare utan onödiga uppehåll.

Ventilerade lådor har dessutom en funktion bortom att vara lätta att bära och stapla. Skördade oliver är färsk frukt som fortsätter att förändras. Luftning och varsam hantering hjälper till att undvika att frukten ligger instängd och skadas. Kvalitetsarbetet börjar därför inte först när någon bedömer den färdiga oljans doft och smak. Det pågår redan under träden.

Terra Creta var nästa led

I det äldre porträttet samarbetade Makratzis med Terra Creta. Till samarbetet hörde en vetenskaplig rådgivare knuten till företaget och leveranser till dess oljekvarn. Familjens erfarenhet av marken stod därmed inte ensam; odlingen hade också kontakt med specialistkunskap och en förädlingsverksamhet.

Det är en viktig del av berättelsen om hans yrkesbyte. Han återvände till en familjegård, men inte till ett slutet system där kunskap bara fördes vidare mellan generationerna. Rådgivningen innebar en förbindelse mellan det dagliga arbetet på gården och ett mer systematiskt arbete med odling och kvalitet.

Enligt skildringen kördes dagens skörd till pressning på eftermiddagen. Därmed hade arbetsdagen en riktning som sträckte sig bortom det sista skördade trädet: oliverna skulle också lämna gården och komma vidare till kvarnen.

I olivoljeproduktion spelar tiden mellan skörd och bearbetning roll. Frukt som blir liggande kan skadas och börja jäsa, vilket påverkar oljan. Snabb hantering är inte ensam en garanti för kvalitet, men den är en viktig del av arbetet. I Makratzis fall var eftermiddagsleveranserna en konkret rutin som band samman gården med nästa produktionsled.

Samarbetet och leveransrutinerna hör till den äldre skildringen. De ska inte läsas som besked om hur hans verksamhet är organiserad i dag.

Att stanna var också att börja om

Makratzis berättelse är mer specifik än den välbekanta drömmen om att lämna ett krävande yrke och flytta till en gård vid Medelhavet. Gården fanns redan i hans liv. Skörden hade han återvänt till under många år. Det nya var att låta den platsen bli centrum för både arbete och familjeliv.

Samtidigt behövde återkomsten få en egen form: koroneikiträden, skörderedskapen, arbetslaget och samarbetet med oljekvarnen. Familjearvet gav en utgångspunkt, inte en färdig arbetsbeskrivning.

Det är där porträttet får sin tyngd. Makratzis lämnade ett yrke han hade ägnat femton år åt, men han valde inte bort arbete. Han valde var det skulle utföras – och vilket liv som skulle få plats omkring det.