Kupolen som lyftes från marken – historien om Sankt Savas tempel i Belgrad

Från stora delar av Belgrad går den att se.

Den vita fasaden och den stora kupolen reser sig över Vračar och har blivit en av stadens tydligaste silhuetter.

Men Sankt Savas tempel är inte en byggnad som växte fram i ett enda sammanhängande projekt.

Tvärtom.

Dess historia består av planer som sköts upp, krig som stoppade arbetet, politiska förändringar, årtionden av väntan och till sist några av de mest spektakulära byggnadstekniska momenten i modern serbisk arkitektur.

Och mitt i allt finns en kupol som bokstavligen lyftes från marken.

En idé från 1800-talet

Idén om ett monumentalt tempel tillägnat Sankt Sava tog konkret form i slutet av 1800-talet.

År 1895 bildades ett särskilt sällskap med målet att uppföra ett tempel på Vračar, i samband med 300-årsminnet av brännandet av Sankt Savas reliker.

Enligt kyrklig tradition var det på Vračar som relikerna efter Sankt Sava – den serbisk-ortodoxa kyrkans första ärkebiskop – brändes på order av den osmanske storvesiren Sinan Pascha i slutet av 1500-talet.

Den exakta historiska platsen har diskuterats, och därför är det mer korrekt att tala om tradition än om ett säkert arkeologiskt fastställt faktum.

Men för idén om templet blev platsen central.

Först tävlingar – sedan väntan

Att bestämma hur byggnaden skulle se ut tog årtionden.

En första arkitekttävling utlystes 1905, men ledde inte fram till någon slutlig lösning.

Balkankrigen och första världskriget sköt sedan projektet ännu längre fram i tiden.

Under 1920-talet återupptogs arbetet.

Till slut utvecklades projektet av arkitekterna Bogdan Nestorović och Aleksandar Deroko, med inspiration från den serbisk-bysantinska kyrkoarkitekturen.

Byggandet började 1935.

Fyra år senare hade huvudpelare och delar av murverket rest sig.

Sedan kom ännu ett krig.

Ett bygge som stannade i mer än fyra decennier

När Tyskland anföll Jugoslavien i april 1941 avbröts arbetet.

Det som skulle bli ett av Belgrads största byggnadsprojekt stod kvar som en ofärdig struktur.

Efter kriget förändrades Jugoslavien politiskt och samhälleligt.

Byggandet återupptogs inte.

Sällskapet som hade drivit projektet upplöstes 1948, och under flera årtionden stod de redan uppförda delarna kvar utan att templet kunde färdigställas.

Först 1984 gav myndigheterna tillstånd att fortsätta.

Året därpå återinvigdes byggplatsen, och arbetet tog fart igen under ledning av arkitekten Branko Pešić, som anpassade det äldre projektet till modernare konstruktionsteknik och material.

Det var nu projektet gick in i sin kanske mest fascinerande fas.

Kupolen byggdes på marken

Att bygga den enorma centralkupolen direkt på omkring 40 meters höjd hade varit komplicerat och riskfyllt.

Ingenjörerna valde en annan lösning.

Kupolen sattes samman nere på marknivå.

Den färdiga konstruktionen vägde omkring 4 000 ton.

Ovanpå fanns också det stora förgyllda korset, omkring tolv meter högt och ungefär fyra ton tungt.

Sedan skulle allt upp.

Sexton hydrauliska domkrafter

För lyftet användes 16 hydrauliska domkrafter.

Metoden byggde på att den enorma konstruktionen stegvis pressades uppåt.

Kupolen skulle hela vägen till cirka 40 meters höjd.

Själva lyftet genomfördes under maj och juni 1989.

Under ungefär 20 arbetsdagar höjdes kupolen successivt, i genomsnitt omkring två meter under varje dags lyftmoment.

Den 26 juni 1989 var operationen färdig.

Dagen före Vidovdan kunde liturgi för första gången hållas under den upplyfta kupolen.

Det är svårt att förstå skalan i siffrorna.

Fyra tusen ton.

Inte en mindre del av konstruktionen.

Hela kupolen.

Från marken till toppen av en av Belgrads mest monumentala byggnader.

Även bågarna lyftes

Kupolen var inte den enda konstruktionen som monterades på ovanligt sätt.

De stora huvud- och expansionsbågarna, med en vikt på omkring 400 ton vardera, monterades också genom lyft och förflyttning på höjd.

Först när kupolen hade kopplats samman med de stora bågarna och fått sina permanenta stöd var den centrala konstruktionen färdig.

Det som i dag från marken ser ut som en självklar arkitektonisk helhet var alltså resultatet av en serie mycket stora tekniska operationer.

En byggnad som följde Jugoslaviens historia

Även efter kupollyftet var templet långt ifrån färdigt.

1990-talets krig och ekonomiska kriser på Balkan bromsade projektet igen.

Arbetet fick ny kraft under 2000-talet.

Därför har byggnaden i praktiken följt nästan hela den moderna historien i regionen:

monarki,

andra världskriget,

socialistiskt Jugoslavien,

Jugoslaviens upplösning,

och dagens Serbien.

Det är svårt att hitta många byggnader där ett helt århundrades politiska förändringar är så tydligt inskrivna i själva byggprocessen.

65 meter upp till kupolen

Templet är utformat i serbisk-bysantinsk stil och har en grundplan i form av ett grekiskt kors.

Från golvet till kupolens inre högsta punkt är det omkring 65 meter.

Med korset når byggnaden omkring 79 meter över marken.

Den stora kupolen har en inre diameter på cirka 30,5 meter.

Interiören kan samtidigt rymma omkring 10 000 människor.

Men det är först när man går in som byggnadens skala verkligen förändras.

Miljontals små delar på väggarna

Det moderna Sankt Savas tempel är lika känt för sin interiör som för sin kupol.

Stora delar av väggarna och valven har täckts med mosaiker på gyllene bakgrund.

Arbetet som genomfördes under 2010-talet omfattade omkring 15 000 kvadratmeter mosaik.

Mer än 50 miljoner enskilda mosaikdelar användes, med en sammanlagd vikt på över 320 ton.

Hundratals konstnärer och andra medarbetare deltog i projektet.

Det skapar en stark kontrast.

Utifrån dominerar vit sten och enorma, rena former.

Inuti möts besökaren av guld, färg och bild efter bild som fortsätter högt upp mot kupolen.

Mer än en kyrka i stadsbilden

För troende är Sankt Savas tempel framför allt en religiös plats.

För arkitekturintresserade är det ett exempel på monumentalt serbisk-bysantinskt byggande.

För ingenjörer är historien om kupolen nästan ett eget kapitel.

Och för den som vill förstå Belgrad är byggnaden också ett stycke 1900-talshistoria i fysisk form.

Ett projekt som planerades före första världskriget.

Som började byggas före det andra.

Som stod stilla genom stora delar av det socialistiska Jugoslavien.

Som fick sin kupol under Jugoslaviens sista årtionde.

Och vars interiör färdigställdes först långt in på 2000-talet.

När man står framför templet i dag är det därför lätt att tänka på dess storlek.

Men den kanske märkligaste dimensionen är tiden.

Det tog generationer att bygga det.

Och under tiden förändrades landet omkring det flera gånger.