Konst under beskjutning: Hur Sarajevos kriser formar framtidens svenska filmare

Det är en grå förmiddag vid Språk- och litteraturcentrum (SOL) i Lund. Korridorerna doftar av bryggkaffe och fuktiga yllekappor, och samtalen rör sig dämpat mellan bokhyllorna. Här, i det akademiskt välordnade Skåne, pågår just nu planerandet av en ny konstnärlig milstolpe. År 2029 ska Lunds universitet, genom Teaterhögskolan i Malmö, slå upp portarna till en helt ny filmregiutbildning.

Men den som tror att läroplanen bara kommer att formas av västeuropeiska teorier och nordisk realism misstar sig. Svaret på hur morgondagens svenska regissörer ska hitta sin röst söks nämligen tusen mil söderut, i en stad där konsten en gång var det sista försvaret mot total undergång.

Genom EU-programmet Erasmus+ har en delegation av svenska teater- och filmpedagoger etablerat ett djupt samarbete med Akademija scenskih umjetnosti (ASU) – Akademin för scenkonst – i Sarajevo. Det är ett möte mellan två diametralt olika utbildningskulturer, men också en medveten strävan efter att injicera en förlorad konstnärlig nerv i den svenska utbildningsmodellen.

Brobyggarna mellan Lund och Miljacka

Idén att korsa skånsk akademisk struktur med bosnisk konstnärlig intensitet har vuxit fram ur en insikt om att det samtida svenska berättandet ibland lider av en viss mättnad. Fredrik Haller, regissör och lektor vid Teaterhögskolan i Malmö, har varit en av de drivande krafterna bakom studiebesöken till den bosniska huvudstaden. Tillsammans med kollegor han velat undersöka vad som händer när man flyttar fokus från rent tekniskt hantverk till berättelsens faktiska angelägenhetsgrad.

En nyckelperson i det intellektuella brobygget är historikern och författaren Santino Resic, verksam vid Lunds universitet. Med sin djupa kunskap om Balkans historia och kultur har han fungerat som en länk mellan de två världarna. Resic påpekar ofta hur tätt sammanflätade det förflutna och nuet är i det bosniska kulturlivet. I Sarajevo är historien inte något man lämnat bakom sig; den är det råmaterial som varje ny generation konstnärer måste förhålla sig till.

När de svenska pedagogerna rör sig längs floden Miljacka, där ASU:s anspråkslösa men legendariska lokaler ligger, möter de en helt annan verklighet än den skyddade tillvaro som präglar Lunds universitet. Här är resurserna små, men den konstnärliga viljan monumental.

Den kreativa nerven vid Miljackas strand

Akademin i Sarajevo har fostrat några av regionens absolut främsta filmare och skådespelare. Vid rodret för många av de konstnärliga diskussionerna står Haris Pašović, en av Bosniens mest inflytelserika teater- och filmregissörer samt professor vid ASU. Pašović, som under sitt liv rört sig sömlöst mellan internationella scener och den lokala akademin, förkroppsligar den kompromisslösa hållning till konstnärligt skapande som de svenska pedagogerna vill förstå och delvis importera.

Fredrik Haller framhåller att man i Sarajevo inte gör någon skarp åtskillnad mellan film och teater, utan att det är metoden för historieberättande som är det helt centrala.

Detta fokus på historieberättandet har djupa rötter. Det var nämligen under de allra mörkaste åren i stadens moderna historia som ASU:s pedagogik härdades.

Krigsminnet som filmisk pedagogik

För att förstå den konstnärliga intensiteten i Sarajevo måste man backa bandet till 1990-talet. Under den 1 425 dagar långa belägringen av Sarajevo stängde ASU aldrig sina dörrar. Medan granaterna föll över takåsarna och krypskyttar behärskade gatorna, fortsatte studenter och lärare att samlas i källarlokaler. De repeterade pjäser, läste poesi och filmade det som pågick utanför fönstren.

Det var under denna period som Haris Pašović, mitt under brinnande krig, organiserade den legendariska teaterfestivalen och lade grunden till det som senare skulle bli Sarajevo filmfestival. Det var inte en lyx eller en distraktion för den svältande befolkningen; det var en motståndshandling. Att visa film och spela teater var ett sätt att behålla sin mänsklighet och vägra låta sig reduceras till offer.

Denna erfarenhet har skapat en unik pedagogisk tradition vid ASU. Krigsminnet är inte bara ett trauma som ska bearbetas, utan en filmisk metod. Det har lärt generationer av bosniska filmare och att arbeta under extrema förhållanden, att lita på den nakna skådespelarinsatsen och att förstå kameran som ett verktyg för både vittnesbörd och överlevnad. För de svenska studenter och lärare som besöker staden blir detta en nyttig påminnelse om vad konst kan vara när alla skyddsnät är borta.

Mötet och krocken mellan två utbildningskulturer

Men samarbetet är inte helt utan friktion. Att sammanföra den svenska och den bosniska modellen innebär också att två olika synsätt på utbildning krockar.

Den svenska högskolemodellen är i hög grad präglad av platta strukturer, studentinflytande, rigorösa arbetsmiljöregler och en stark tro på konsensus. Det är en trygg och demokratisk miljö, men kritikerna menar att den ibland kan verka utslätande på den konstnärliga spetsen.

Vid ASU i Sarajevo är traditionen mer auktoritativ och hierarkisk, djupt rotad i den centraleuropeiska mästarkulturen. Här förväntas professorn vara en konstnärlig ledare vars ord väger tungt, och studenterna utsätts för en direkt och ibland skoningslös kritik av sina arbeten. Det är en tuff skola, men den skapar också en oerhörd hantverksskicklighet och en förmåga att stå pall för motgångar.

Utmaningen för Lunds universitet inför 2029 blir att hitta en balansgång. Hur kan man integrera Sarajevos intensitet, dess fokus på det akuta berättandet och dess respekt för det konstnärliga allvaret, utan att ge avkall på de demokratiska värden och den trygghet som den svenska högskolan vilar på?

Det akuta berättandet

När den nya filmregiutbildningen i Skåne väl startar kommer samarbetet med ASU att vara en integrerad del av dess DNA. Tanken är att Erasmus-utbytena ska fortsätta, med ett löpande flöde av lärare och studenter mellan Lund, Malmö och Sarajevo.

Förhoppningen är att de svenska studenterna ska återvända från Miljackas strand med en ny blick på sitt eget skapande. Inte för att de ska kopiera den bosniska krigshistorien – varje konstnär måste hitta sina egna konflikter – utan för att de ska lära sig att behandla sina egna berättelser med samma tyngd och respekt.

I en tid där filmindustrin ofta styrs av algoritmer, målgruppsanalyser och säkra kort, kan det mycket väl vara så att räddningen för den konstnärliga svenska filmen ligger i de erfarenheter som föddes i Sarajevos källare. Mötet mellan Lunds akademiska stringens och Sarajevos existentiella glöd kan bli precis den injektion som nordiskt filmskapande behöver för att återigen våga ta de riktigt stora riskerna.

Fakta

Utbytet och den nya utbildningen

• Samarbetet: Sker inom ramen för EU:s utbytesprogram Erasmus+ och omfattar Teaterhögskolan i Malmö (en del av konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet) och Akademija scenskih umjetnosti (ASU) i Sarajevo.
• Historisk koppling: ASU grundades 1981 och blev under belägringen av Sarajevo (1992–1996) en central punkt för det kulturella motståndet under ledning av bland andra Haris Pašović.
• Framtiden: Lunds universitet planerar att starta en helt ny filmregiutbildning år 2029, där erfarenheterna från samarbetet med Sarajevo kommer att integreras i läroplanen.