Joan Mirós Inundația II blev frimärken för Rumäniens drabbade barn

Den 24 augusti 1970. Datumet står tillsammans med Joan Mirós signatur på en vinjett som hör till den rumänska frimärksutgåvan. Intill finns konst som förknippas med hans fria, teckenrika bildvärld. Men sammanhanget är konkret: översvämningarna som drabbat Rumänien under våren och en hälsning till de drabbade barnen.

Det är denna förbindelse mellan konstverk och postalt tryck som Muzeul Național de Istorie a României, Rumäniens nationalhistoriska museum i Bukarest, lyfter fram i sin presentation av Inundația II. Museet benämner verket som en grafisk förlaga. Gouachen är alltså inte bara en bild att betrakta för sig, utan också ett original avsett att få ett liv i reproduktion.

Redan där finns berättelsens kärna. En internationellt verksam konstnär riktar sin uppmärksamhet mot en bestämd katastrof. Hans bild förs sedan över till ett föremål som går att trycka i upplaga, samla på och använda i postens värld.

Ett datum efter katastrofvåren

Översvämningarna i Rumänien våren 1970 är verkets bakgrund. Titeln Inundația II betyder ungefär Översvämningen II och håller fast bilden vid den händelsen. Utan titeln och utgåvans texter skulle betraktaren ha större frihet att läsa den som en del av Mirós övriga konstnärskap.

Miró var en katalansk konstnär med nära förbindelser till surrealismen. I hans måleri återkommer tecken som för tankarna till kroppar, fåglar, stjärnor och himlakroppar, utan att låta sig låsas vid en enda betydelse. Han arbetade också med grafik, keramik och skulptur. Att en bild skulle lämna målningens format och möta en annan publik var därför inte främmande för hans praktik.

Datumet på vinjetten för in en personlig tidsmarkör i den rumänska utgåvan. Det ligger efter vårens översvämningar och binder Mirós signerade hälsning till katastrofens eftertid. Däremot bör det inte utan vidare läsas som dagen då gouachen målades färdig, beställningen gjordes eller frimärket gavs ut. Det är skilda händelser.

Den exakta initiativkedjan – vem som tog kontakt med Miró och hur uppdraget förmedlades – framgår inte av det tillgängliga underlaget. Berättelsen behöver därför inte en uppfunnen beställningsscen. Det betydelsefulla är den dokumenterade förbindelsen mellan verket, katastrofen och den postala utgåvan.

Flaggan blir en del av bildspråket

I Inundația II används blått, gult och rött, färgerna i Rumäniens flagga. De ger bilden en geografisk förankring även när uttrycket inte fungerar som en realistisk skildring av översvämmade landskap.

Färgvalet går att läsa på två nivåer. För den som känner igen trikoloren pekar det mot Rumänien. I en konstnärlig läsning verkar färgerna samtidigt genom sina inbördes kontraster: det ljusa gula, det röda och det blå skapar olika tyngd och intensitet i bilden. Den nationella hänvisningen behöver alltså inte stå vid sidan av måleriet. Den kan finnas inne i dess uttryck.

Här är det viktigt att inte göra varje form till ett entydigt meddelande. Mirós bildspråk inbjuder till associationer, men det innebär inte att en betraktare säkert kan identifiera en bestämd flod, människa eller händelse i det. En sådan precisering skulle kräva stöd i konstnärens egna uppgifter eller i dokumentation om verket.

En rimlig läsning är i stället att bilden förenar två slags igenkänning: Mirós konstnärliga språk och Rumäniens färger. Katastrofen anges genom titeln och sammanhanget, medan måleriet får behålla sin öppenhet. Det gör bilden till något annat än en illustrerad nyhetsrapport.

Gouache är dessutom ett material med särskilda egenskaper. Färgen är vattenbaserad och kan läggas täckande, med en matt yta. I originalet finns papperet, färgskikten och spåren av arbetet. En tryckt återgivning kan föra vidare motivet, men inte hela den materiella erfarenheten av målningen.

Från gouache till frimärke

Överföringen till frimärke förändrar hur bilden möter sin betraktare. Originalet går att studera som ett enskilt verk. På frimärket måste motivet fungera tillsammans med postala uppgifter och inom en liten yta. Färg och form får andra proportioner i förhållande till texten runt omkring.

Det betyder inte att det går att slå fast exakt hur färgerna förändrades eller om bilden beskars utan en jämförelse mellan originalet och tydliga återgivningar av trycket. En digital bild kan dessutom påverkas av fotografering och skanning. Skillnader i färg på en skärm är inte automatiskt skillnader mellan gouachen och den tryckta utgåvan.

I materialet kring utgåvan förekommer frimärken i par, fyrblock och femblock. Sådana beteckningar beskriver sammanhängande grupper av märken, inte i sig olika konstverk. För den som följer motivet är det en användbar skillnad: samma bild kan dyka upp i flera samlarobjekt utan att Miró har gjort en ny förlaga för vart och ett.

Det otandade frimärksblocket är något annat än en vanlig sammanhängande grupp märken. Ett sådant block är ett litet ark där marginalen också kan bära text och bild. Otandat innebär att det saknar den perforering som annars gör det lätt att skilja märket från papperet omkring.

I Miró-utgåvan är utrymmet runt motivet betydelsefullt. Vinjetten med signaturen och datumet samt blockets hälsning gör att betraktaren möter mer än en reproduktion. Konstnärens namn, bilden och mottagarna förs samman i ett gemensamt tryckt föremål.

En hälsning är inte en redovisning

Hälsningen på blocket förmedlar innebörden att detta är en tanke från Joan Miró till de översvämningsdrabbade barnen i Rumänien. Den preciserar vem solidariteten riktas till. Barnen är inte en efterhandsförklaring till bilden, utan uttryckligen närvarande i utgåvans budskap.

Det är samtidigt nödvändigt att skilja denna gest från frågan om ekonomisk hjälp. Ett frimärke med ett humanitärt motiv berättar inte på egen hand hur försäljningen organiserades, om ett särskilt tillägg togs ut eller vilka mottagare som fick eventuella intäkter. För det krävs utgivningshandlingar eller annan redovisning från den rumänska posten, Poșta Română, och berörda organisationer.

Någon belagd insamlingssumma finns inte i underlaget. Därför är det mer träffande att beskriva Inundația II som en konstnärlig solidaritetshandling och ett frimärksmotiv tillägnat de drabbade barnen än att tillskriva utgåvan ett bestämt ekonomiskt resultat.

Det förminskar inte gesten. Genom frimärksformatet kunde en bild bära både konstnärens namn och en tydlig adress till människor utanför konstvärlden. Den rumänska katastrofen fick plats i ett internationellt konstnärskap, och konstnärskapet fick en konkret rumänsk anknytning.

Två sätt att se samma verk

I dag är museets digitala presentation en ingång till Inundația II och dess historia. Den som söker verket bör hålla isär gouachen, frimärket och det otandade blocket. De hör samman, men visar olika delar av berättelsen. Museets presentation innebär inte heller i sig att originalet för närvarande finns framme i en utställningssal.

Att se förlagan tillsammans med den postala utgåvan öppnar ändå för en ovanligt tydlig fråga: vad händer med konst när den får en uttrycklig mottagare?

Hos Miró besvaras den inte enbart av motivet. Svaret finns också i marginalen, i signaturen, i datumet efter katastrofvåren och i hälsningen till barnen. Där blir den fria bilden en riktad handling.