Hon tog Bosniens berättelser ut i världen – Jasmila Žbanićs väg från Sarajevo

När Grbavica vann Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin 2006 förändrades något.

En film från Sarajevo om en mor, en dotter och konsekvenserna av kriget i Bosnien hade tagit hem huvudpriset på en av världens viktigaste filmfestivaler.

Bakom filmen stod Jasmila Žbanić.

Hon var född i Sarajevo 1974, hade utbildat sig i film- och teaterregi vid Akademin för scenkonst i Sarajevo och hade redan arbetat med film och konst i flera år.

Men Grbavica gjorde hennes namn känt långt utanför Bosnien och Hercegovina.

Det skulle inte bli sista gången.

Sarajevo som utgångspunkt

Žbanićs väg till filmen var inte helt konventionell.

Innan långfilmerna arbetade hon bland annat som dockspelare med Bread and Puppet Theater i Vermont i USA och deltog i en clownworkshop med Lee Delong.

Tillbaka i Sarajevo grundade hon tillsammans med producenten Damir Ibrahimović organisationen och produktionsbolaget Deblokada 1997.

Namnet var ingen slump.

”Deblokada” kommer ur Sarajevos språk under kriget – längtan efter att blockaden av den belägrade staden skulle brytas.

Men för grundarna handlade deblockering också om något som fanns kvar efter att kriget hade tagit slut: politiska, ekonomiska och psykologiska blockeringar i det bosniska samhället.

Film blev ett sätt att undersöka dem.

Filmen som förändrade allt

Grbavica utspelar sig i efterkrigstidens Sarajevo.

I centrum står Esma och hennes dotter Sara.

Det som först ser ut som en berättelse om vardagsliv, pengar och relationen mellan en ensamstående mamma och hennes tonårsdotter leder gradvis mot ett trauma från kriget som modern försökt leva vidare med.

Filmen gjorde inte kriget till ett spektakel.

Den visade vad som händer efteråt.

När Grbavica vann Guldbjörnen i Berlin 2006 nådde berättelsen en internationell publik. Filmen såldes till omkring 40 territorier.

För Žbanić blev det början på ett filmskapande där Bosnien fortsatte vara geografisk utgångspunkt, samtidigt som frågorna blev större än ett enskilt land.

Vad gör kriget med människor efter att vapnen tystnat?

Hur lever trauma vidare mellan generationer?

Och vem får berätta historien?

Bosnien efter kriget

I filmerna som följde återkom Žbanić till ett samhälle som försöker leva vidare.

Na putu – internationellt On the Path – tävlade på Berlinalen 2010 och berättade om ett par i Sarajevo vars relation förändras när mannen söker sig mot en mer fundamentalistisk tolkning av islam.

For Those Who Can Tell No Tales tog sin utgångspunkt i en australisk kvinnas resa till Višegrad och konfrontationen med en historia som inte är synlig för den tillfällige besökaren.

I dokumentären One Day in Sarajevo riktades kameran mot själva staden och minnet av attentatet mot ärkehertig Franz Ferdinand 1914.

Olika berättelser.

Men ofta samma större fråga:

Hur lever historien kvar i nuet?

Sedan kom Aida

Nästan femton år efter Grbavica kom filmen som återigen placerade Žbanić i centrum för den europeiska filmvärlden.

Quo Vadis, Aida?

Filmen utspelar sig under dagarna kring folkmordet i Srebrenica i juli 1995.

Huvudpersonen Aida arbetar som tolk åt FN. När bosnienserbiska styrkor tar över Srebrenica befinner sig hennes man och söner bland de tusentals människor som söker skydd vid FN-basen.

Aida förstår språket.

Hon hör vad som sägs i förhandlingarna.

Hon översätter orden mellan människor som har makt över vad som kommer att hända.

Samtidigt försöker hon rädda sin egen familj.

Genom att låta katastrofen upplevas genom en enskild kvinnas perspektiv gjorde Žbanić något som kännetecknar mycket av hennes filmskapande.

De stora historiska händelserna finns där.

Men kameran stannar hos människan.

Från Srebrenica till Europas biosalonger

Quo Vadis, Aida? blev en stor internationell framgång och nominerades till en Oscar för bästa internationella film.

Vid European Film Awards 2021 utsågs den till bästa europeiska film. Žbanić fick samtidigt priset för bästa europeiska regissör och Jasna Đuričić, som spelar Aida, utsågs till bästa europeiska skådespelare.

Året därpå vann filmen också LUX Audience Award, som delas ut av Europaparlamentet och European Film Academy tillsammans med europeiska partners.

En berättelse om några dagar i Srebrenica hade blivit europeisk filmhistoria.

Att berätta lokalt och nå universellt

Det hade varit möjligt för Žbanić att lämna Sarajevo bakom sig efter det internationella genombrottet.

I stället har staden och Bosnien fortsatt vara centrala delar av hennes arbete.

Det betyder inte att alla hennes filmer handlar om kriget.

Snarare finns där en återkommande vilja att undersöka människor som lever med historia, samhälle och identitet omkring sig.

Det lokala blir aldrig ett hinder för den internationella publiken.

Tvärtom.

Ju mer specifik platsen är, desto tydligare kan människorna bli.

Sarajevo behöver inte göras anonymt för att förstås i Berlin, Stockholm, Paris eller New York.

Srebrenica behöver inte göras till en generell berättelse för att beröra någon som aldrig har varit i Bosnien.

Det specifika bär det universella.

En annan bild av Balkan

För en internationell publik har Balkan länge skildrats utifrån.

Krig.

Nationalism.

Etniska konflikter.

Politisk instabilitet.

Žbanićs filmer förnekar inte dessa delar av regionens historia. Tvärtom går flera av hennes verk rakt in i några av dess svåraste erfarenheter.

Skillnaden är perspektivet.

Berättelserna kommer inifrån.

Människorna är inte illustrationer av en konflikt. De är mödrar, barn, partners, arbetare, grannar och individer som fattar beslut under omständigheter de själva inte har valt.

Det är en viktig skillnad.

Och kanske en del av förklaringen till varför filmer med en så tydlig förankring i Bosnien har kunnat nå långt utanför landets gränser.

Från Sarajevo, utan att be om ursäkt för det

Det finns en gammal föreställning om att den som kommer från ett litet land måste lämna det lokala bakom sig för att bli internationell.

Jasmila Žbanićs karriär visar en annan möjlighet.

Man kan börja i Sarajevo.

Man kan tala bosniska.

Man kan berätta om Grbavica, Višegrad eller Srebrenica.

Och berättelsen kan ändå hamna på Berlinalens största scen, inför Europaparlamentet eller bland filmer som diskuteras över hela världen.

Kanske är det just där hennes betydelse ligger.

Inte i att hon har tagit sig bort från Bosnien.

Utan i att hon har visat hur långt en berättelse från Bosnien kan nå.

Text: MOST