Džekos sista kväll – mot Sverige tog en epok slut i Zenica

Det fanns ett resultat att spela om på Bilino Polje. Nations League fortsätter, poängen räknas och matchen mellan Bosnien och Hercegovina och Sverige slutade 1–1.

Men den här kvällen handlade om något större än tabellen.

När Edin Džeko gick ut på planen med kaptensbindeln runt armen gjorde han det för 152:a och sista gången i Bosnien och Hercegovinas landslagströja.

Nästan nitton och ett halvt år hade gått sedan debuten mot Turkiet i juni 2007.

Nu var cirkeln sluten.

En sista gång med nummer 11

Biljetterna till matchen hade sålt slut på mindre än en kvart. Redan före avspark hade avskedet spridit sig långt utanför Zenica. I Sarajevo uppmärksammades Džeko med en enorm tröja med hans namn och nummer 11.

På Bilino Polje bar han en särskild tröja för kvällen och en specialdesignad kaptensbindel. Inför matchen hade han själv också lämnat en gåva till sina lagkamrater och ledarstaben: en minnesbox med den blå landslagströjan, den gyllene elvan och en sammanställning av hans matcher och mål för Bosnien och Hercegovina.

Det var Džekos sätt att säga tack till människorna omkring honom.

Men under kvällen var det ett helt land som försökte säga tack tillbaka.

Även Sverige gjorde det.

I direktsändningen syntes hur den svenska landslagsdelegationen uppvaktade den bosniske kaptenen med blommor och en svensk landslagströja med spelarnas underskrifter – en liten men varm gest från motståndaren i hans sista landskamp.

Det passade en kväll där Sverige hade en ovanlig roll: motståndare på planen, men samtidigt en del av avskedet.

Nästan det perfekta slutet

Och så var det nära att fotbollen själv skrev det perfekta slutet.

Džeko fick bollen i mål i sin sista landskamp.

För ett ögonblick såg det ut som om hans långa historia med landslaget skulle avslutas på det mest självklara sättet av alla – med ännu ett mål.

Men målet godkändes inte. Bollen hade varit över kortlinjen före inspelet.

Det blev alltså inget 74:e officiellt landslagsmål.

Siffran stannar på 73.

Kanske gjorde det inte så mycket just den här kvällen. Džekos plats i bosnisk fotboll avgjordes för länge sedan.

Han lämnar landslaget med 152 matcher och 73 mål, båda nationella rekord.

Sverige fanns där även tidigare

Det fanns dessutom en märklig historisk båge i valet av motståndare.

Bosnien och Hercegovina och Sverige hade bara mötts en gång tidigare på herrsidan. Det var en träningslandskamp på Råsunda i maj 2010 som Sverige vann med 4–2.

Džeko var redan då en del av det bosniska landslaget.

Sexton år senare stod Sverige på andra sidan igen.

Den här gången i Zenica, i lagens första tävlingsmöte – och i Edin Džekos sista landskamp.

Mycket hade hunnit hända mellan de två matcherna.

Džeko hade blivit mästare i Tyskland och England, spelat för Manchester City, Roma, Inter, Fenerbahçe och Schalke 04 och gjort hundratals mål på Europas största arenor.

Men den blågula tröjan från Bosnien och Hercegovina hade en annan betydelse.

Det var den han hade drömt om som pojke.

Mer än 73 mål

Det är lätt att sammanfatta en fotbollskarriär med siffror.

152 landskamper. 73 mål. Två VM-slutspel. Nästan två decennier.

Men siffrorna förklarar inte riktigt vad Edin Džeko har varit för Bosnien och Hercegovina.

Han var en del av generationen som tog landet till dess första VM 2014. Han blev kapten, rekordhållare och under många år den mest igenkännbara symbolen för bosnisk fotboll internationellt.

För människor som lever långt från Bosnien och Hercegovina har landslaget samtidigt ofta varit något mer än fotboll. Matcherna har samlat familjer, generationer och människor utspridda över världen kring samma färger och samma nittio minuter.

Under en stor del av den tiden fanns Džeko där.

Nummer 11 längst fram.

Den sista applåden

På fredagskvällen möttes två landslag som sällan har stått mittemot varandra.

Sverige åkte till Zenica för att spela en Nations League-match. Bosnien och Hercegovina spelade för samma poäng.

Men när kvällen var över hade den också blivit en av de där matcherna som kommer att kommas ihåg av ett helt annat skäl.

Edin Džeko hade spelat färdigt för sitt land.

Han fick inte avsluta med det där sista målet. Det försvann lika snabbt som domarens beslut.

Men när blommorna överlämnades, den signerade svenska tröjan kom fram och Bilino Polje reste sig för sin kapten behövdes egentligen inget mål för att skriva slutet.

Efter nästan tjugo år var sagan redan skriven.

Det enda som återstod var att säga:

Hvala, kapitene.