Djävulsstaden i Serbien: Där geologiska krafter möter urgamla legender

De ser ut som en tyst, förstenad armé som blickar ut över de djupa skogarna i södra Serbien. På bergssluttningen av Radan, inte långt från staden Kuršumlija, reser sig 202 unika pelare av lera och sten mot skyn. Vissa sträcker sig så högt som femton meter, nästan alla krönta med en tung hatt av mörka andesitblock. Platsen heter Đavolja Varoš, vilket översätts till Djävulsstaden. Det är ett landskap format av sällsynta geologiska krafter, omgivet av sura källor och tätt omslutet av lokala legender som sträcker sig århundraden tillbaka. För den nordiska resenären som söker det oväntade och spektakulära bortom de välbesökta adriatiska kusterna, erbjuder denna plats en av Balkans mest fascinerande naturupplevelser.

Det geologiska undret: Pelarna som ständigt förändras

Det som vid ett första ögonkast ser ut som ett övernaturligt konstverk är i själva verket resultatet av ett komplext samspel mellan historisk vulkanisk aktivitet, erosion och tid. För miljontals år sedan var hela Radan-regionen skådeplats för intensiv vulkanisk aktivitet. Detta efterlämnade ett tjockt lager av lös lera och vulkanisk aska, täckt av ett hårdare lager av andesit.

När regnet faller över de två djupa ravinerna Đavolja Jaruga (Djävulsravinen) och Paklena Jaruga (Helvetesravinen), spolas den mjuka och oskyddade leran bort. Men där de tunga andesitblocken ligger kvar, skyddas den underliggande jorden från att eroderas av regndropparna. Resultatet blir att de skyddade lerpartierna sakta reser sig ur det omgivande, sjunkande landskapet som pelare.

Den serbiske geografen Tomislav Rakićević, som under 1900-talet studerade fenomenet ingående, beskrev hur dessa formationer befinner sig i en ständig cykel av födelse och förfall. När en stenhätta till slut faller av på grund av vindens och regnets nötning, eroderar den pelare som blir kvar snabbt bort. Samtidigt påbörjas skapandet av nya pelare längre upp i ravinerna. Det är een dynamisk och levande geologisk process som pågår än idag.

Djävulsvatten och röda källor

Det är inte bara stenspirorna som ger området dess sällsamma karaktär. Ur marken sipprar källor med vatten som bär på extrema kemiska egenskaper. Den mest kända är Đavolja voda (Djävulsvatten), en källa belägen i omedelvar närhet av pelarna. Vattnet här har ett mycket lågt pH-värde på cirka 1,5, vilket gör det nästan lika surt som batterisyra. Det är också extremt mineralrikt, med halter av järn, aluminium, koppar och svavel som är tusentals gånger högre än i vanligt dricksvatten.

Något längre bort flyter Crveno vrelo (Den röda källan). Här avsätter sig järnet i vattnet och färgar marken och de intilliggande bäckarna som Žuti Potok (Gula bäckens dalgång) i starkt rostfärgade och orangea nyanser. Landskapet ser närmast utomjordiskt ut.

Denna extrema mineralrikedom har dragit till sig människor under lång tid. Redan under medeltiden, under kung Stefan Uroš I:s regeringstid på 1200-talet, bjöds skickliga gruvarbetare – kända som Sasi (sachsiska gruvarbetare) – in till Serbien för att utvinna metaller ur dessa mineralrika berg. Än idag kan besökare se spår av deras gamla sachsiska gruvgångar i terrängen kring Djävulsstaden.

Mellan vetenskap och folktro: Myten om de förstenade bröllopsgästerna

Innan naturvetenskapen kunde förklara hur erosionen och de sura källorna fungerade, skapade lokalbefolkningen sina egna förklaringar till det märkliga landskapet. Den mest kända legenden berättar om ett bröllopsfölje. Enligt sagan hade djävulen förhäxat lokalbefolkningen och fått dem att arrangera ett bröllop mellan en bror och en syster. För att förhindra denna synd och rädda människorna från den demoniska villfarelsen, grep en gudomlig kraft in. Just när brudföljet rörde sig genom ravinen förvandlades hela sällskapet – brudpar, gäster och spelmän – till sten. De tunga andesitblocken på toppen av pelarna sägs i folktron representera gästernas bröllopshattar.

En annan lokal berättelse säger att pelarna är förkroppsligade djävlar som människor burit på sina ryggar som en symbol för sina synder och lidanden. Genom att tillbringa en natt i bön vid den lilla träkyrkan Sveta Petka (Sankta Petka), som ligger inbäddad i skogen alldeles intill naturreservatet, ska de ha kunnat skaka av sig sina demoner. Idag är kyrkan en plats för en säregen tradition: besökare knyter små tygbitar på träden runt kyrkan i hopp om att lämna sina sjukdomar och bekymmer bakom sig. Enligt traditionen ska tygbitarna ruttna bort, och med dem även besökarens besvär.

Besöksguiden: Vandringen och basen i Kuršumlija

Att besöka Đavolja Varoš är idag enkelt tack vare en väl utbyggd infrastruktur, men upplevelsen har behållit sin vilda karaktär. Den naturliga utgångspunkten för ett besök är Kuršumlija, en historisk stad känd för sina varma källor och närbelägna kurorter. Regionen runt Radan-berget är rik på kontraster: tysta barrskogar, porlande mineralbäckar och djupa dalar. Efter en dags vandring bland de förstenade bröllopsgästerna söker sig många till Prolom Banja, en kurort känd för sitt alkaliska vatten – en fascinerande kemisk kontrast till Djävulsstadens extremt sura källor.

Från besökscentret vid reservatets entré leder en välskött gångväg av trä och packad jord genom skogslandskapet upp till ravinerna. Promenaden är drygt en kilometer lång och bjuder på vackra vyer över Žuti Potok och de gamla sachsiska gruvgångarna. Flera utkiksplattformar i trä har byggts på strategiska platser, vilket gör det möjligt att komma nära pelarna utan att skada den sköra lermarkeringen runt dem.

Et besök rekommenderas särskilt under sen eftermiddag eller tidig kväll. När mörkret faller lyses nämligen stenpelarna upp av ett stämningsfullt strålkastarsystem, vilket förstärker den mystiska stämningen och får skuggorna i de djupa klyftorna att väcka fantasin till liv på ett helt nytt sätt.

Fakta

ĐAVOLJA VAROŠ I KORTHET

• Beläget: I södra Serbien, på berget Radans sluttningar, cirka 30 kilometer från staden Kuršumlija.
• Formationer: Består av 202 unika jord- och stenpelare med höjder mellan 2 och 15 meter.
• Skyddsstatus: Området har varit under statligt skydd sedan 1959 och förklarades som ett naturmonument av särskild betydelse 1995.
• Unika inslag: De två sura källorna Đavolja voda och Crveno vrelo med extremt låga pH-värden.