Den stora obalansen i studentströmmen: Varför så få svenskar väljer Belgrad och Zagreb

Varje höst fylls föreläsningssalarna på de nordiska universiteten av utländska studenter. De har navigerat sig genom ansökningsportaler, letat bostäder i andra hand och ställt in sig på mörka eftermiddagar i utbyte mot hög utbildningskvalitet och fungerande samhällsservice. Bland dem finns studenter från Balkan, som söker sig hit både genom Erasmus+ och som avgiftsbetalande programstudenter.

Samtidigt utnyttjas de platser som finns för nordiska utresande studenter vid universiteten i Ljubljana, Zagreb och Belgrad i liten utsträckning. Trots att EU:s utbytesprogram Erasmus+ har öppnat dörrarna till regionen på vid gavel, förblir södra och östra Europa en vit fläck på den mentala kartan för de flesta svenska studenter. När de väljer studieort utomlands faller valet oftare på de traditionella destinationerna i Storbritannien, USA eller Västeuropa.

Det handlar om en akademisk asymmetri som handlar lika mycket om ekonomi och juridiska strukturer som om gamla föreställningar.

En skev fördelning av drömmar

För en student från Bosnien och Hercegovina, Serbien eller Nordmakedonien kan en termin i Sverige vara ett avgörande karriärsteg. Det ger tillgång till engelskspråkiga kurser inom nischade ämnesområden, moderna laboratorier och ett nätverk som kan öppna dörrar till den internationella arbetsmarknaden. Dessutom har de nordiska välfärdsstaterna ett starkt symboliskt värde.

För den svenske studenten är incitamenten annorlunda. Den svenska utbildningen håller redan hög internationell standard, vilket gör att det rent akademiska mervärdet av ett utbyte inte alltid upplevs som lika akut. I stället blir utbytet ofta en livsstilsfråga. Man söker sig till välkända metropoler eller soliga kuststäder.

Att städer som Zagreb, Belgrad och Sarajevo erbjuder en nästintill oslagbar kombination av levande stadskultur, historiskt djup och en levnadskostnad som gör att studiemedlet faktiskt räcker till mer än bara hyra och baslivsmedel, är det få som känner till innan de ger sig av.

Programländer och krångliga gränser

En del av förklaringen till det ojämna flödet ligger i hur det europeiska utbytesprogrammet Erasmus+ är uppbyggt. Spelreglerna är inte desamma för alla länder i regionen.

Slovenien och Kroatien är sedan länge fullvärdiga så kallade programländer inom EU. Det innebär att universitet som Univerza v Ljubljani och Sveučilište u Zagrebu ingår i samma system som universiteten i Uppsala eller Lund. Ansökningsprocessen är standardiserad, stipendierna betalas ut automatiskt och poängöverföringen sker i regel utan byråkratiska hinder. Sedan 2019 har även Serbien uppgraderats till fullvärdigt programland, vilket har gjort utbyten med exempelvis universitetet i Belgrad betydligt enklare än tidigare.

Annat är det med länderna på västra Balkan som inte är fullt associerade till programmet – däribland Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Kosovo och Albanien. Dessa klassas som partnerländer.

Här sker utbytena genom mer begränsade avtal, så kallade internationella kreditmobiliteter. Kvoterna för hur många studenter som får resa är strikt reglerade och finansieringen är mer konkurrensutsatt. För en svensk student innebär det en mer komplicerad administrativ process att söka sig till Sarajevo eller Pristina än till Ljubljana. Även om viljan finns från båda parter, sätter byråkratiska hinder ofta käppar i hjulet.

Kuponger på finkrog och billiga kaffekoppar

När det gäller den ekonomiska verkligheten blir kontrasterna mellan nord och syd slående. För en student från Balkan som flyttar till Stockholm eller Göteborg blir den svenska prisnivån ofta en chock. Erasmusstipendiet täcker sällan mer än den faktiska boendekostnaden, och att hitta ett studentrum i de svenska universitetsstäderna kräver ofta år av kötid eller en stor portion tur.

För en svensk som reser söderut är situationen den omvända. Med ett svenskt studiemedel från CSN i ryggen, kompletterat med Erasmusstipendiet, blir köpkraften på Balkan mycket stark.

I Slovenien finns dessutom ett system som saknar motsvarighet i resten av Europa: de så kallade študentski boni. Det är ett nationellt system där den slovenska staten subventionerar studenters måltider på vanliga restauranger. Via en mobilapp eller sitt studentkort kan studenter i Ljubljana äta högkvalitativ mat – allt från traditionell slovensk husmanskost till sushi och italienskt – på hundratals restauranger för bara ett par euro.

Även i Kroatien och Serbien är studentlivet uppbyggt kring generösa subventioner. Genom det kroatiska studentkortet, populärt kallat X-ica, får studenter tillgång till de så kallade menze – studentmatsalar som drivs av universiteten. Här serveras lagad mat för en bråkdel av vad det kostar i vanliga livsmedelsbutiker. Det gör att det sociala livet till stor del flyttar ut till caféer och restauranger, vilket skapar en helt annan gemenskap än den svenska matlådekulturen.

Hög akademisk stringens och ett annat tempo

De studenter som faktiskt tar steget och åker till Balkan möter ofta en akademisk miljö som skiljer sig från den nordiska. I Sverige är man van vid att läsa en eller två kurser parallellt, med stort fokus på självständigt arbete, seminarier och en platt hierarki där man tilltalar professorer med förnamn.

Vid universiteten i Belgrad eller Zagreb är systemet ofta mer traditionellt. Det är inte ovanligt att man läser fem eller sex kurser samtidigt under en hel termin, med obligatoriska föreläsningar och mindre utrymme för egna tolkningar. Hierarkierna är tydligare och tilltalet mer formellt. Muntliga tentor är fortfarande vanliga, vilket kan upplevas som utmanande för den som är van vid anonyma skriftliga salstentor.

Men den stora vinsten ligger ofta utanför föreläsningssalarna. I städer som Zagreb pågår livet utomhus. Kafékulturen är inte bara ett sätt att konsumera koffein, det är en social institution där man tillbringar timmar med att diskutera allt från politik till helgplaner. Belgrads råa energi, med sina livliga stadsdelar som Dorćol och klubbarna längs floderna Sava och Donau, erbjuder en urban puls som få nordiska städer kan matcha.

Att läsa en termin på Balkan handlar därför mindre om att samla akademiska meriter i en snäv bemärkelse, och mer om att utmana sina egna perspektiv på vad Europa är. Så länge de nordiska studenterna fortsätter att blicka västerut, förblir några av kontinentens mest levande universitetsstäder en väl bevarad hemlighet för de få som vågar välja en annan väg.

Fakta