Där tiden mäts i mjölkning: Bland herdar och mathantverkare i Montenegros glömda högland

De flesta som reser till Montenegro möter landet där det Adriatiska havet slår mot de branta kalkstensklipporna. De promenerar längs Kotors medeltida gränder eller solar på Budvas stränder. Men om man vänder ryggen mot kusten och styr uppåt, längs de hisnande serpentinvägarna som klättrar förbi den historiska bergsbyn Njeguši, förändras landskapet snabbt.

Här uppe, på över tusen meters höjd, breder en helt annan värld ut sig. En vild, vindpinad platå av skog och gräsmarker som sträcker sig mot horisonten. Det är här, i områden som Durmitor, Sinjajevina, Komovi och Bjelasica, som Montenegros sista herdenomader har sina sommarhem. De kallas katuner – enkla bosättningar av trä och sten som i århundraden har utgjort ryggraden i det montenegrinska bergsbruket.

Izdig – den urgamla flytten till bergen

Varje år, i månadsskiftet mellan maj och juni, sker en av Balkans äldsta levande traditioner: izdig. Så fort snön har smält undan från de högsta passen packar herdefamiljerna sina tillhörigheter och driver sina boskapshjordar från de torra dalgångarna upp till de friska sommarbetena på mellan 1 000 och 1 800 meters höjd.

Detsta är ingen rekonstruerad teater för turister, utan en funktionell ekonomisk strategi som har sett likadan ut sedan åtminstone 1400-talet, då katunerna nämns för första gången i skriftliga dokument från 1435. Djuren stannar på höglandet fram till de första frostnätterna i oktober, och under dessa månader är katunen både arbetsplats, hem och social gemenskap.

Uppe på platåerna mäts inte dagen av klockan i telefonen. Rytmen styrs helt av djuren: den tidiga morgonmjölkningen, vallningen över de blommande ängarna och kvällens förädling av mjölken.

Smaken av katun och bergens guld

Det som gör katun-livet så speciellt är det mathantverk som skapas under enkla förhållanden. Den mjölk som produceras här uppe bär på smaken av hundratals olika örter och grässorter som bara växer på de montenegrinska högplatåerna. Det är en smakprofil som är omöjlig att kopiera i dalgångarnas industriella mejerier.

Direkt efter mjölkningen silas den varma mjölken och sätts i gång för att bli ost eller kajmak (en krämig, salt mjölkprodukt som påminner om ett mellanting mellan smör och färskost). På Sinjajevina och runt Durmitor lagras osten ofta i träbyttor eller skinnpåsar, vilket ger en intensiv och karaktärsfull smak.

När en gäst kliver över tröskeln till en katun är gästfriheten absolut. Inom några minuter står en rykande het panna med kačamak på bordet. Det är en traditionell, extremt mättande rätt gjord på kokt potatis och majsmjöl som kraftfullt stötts samman och sedan blandats med rikliga mängder färskost och kajmak. En annan klassiker är cicvara, där mjöl kokas direkt i smält kajmak tills fettet separerar och bildar en gyllene yta. Det är mat skapad för att ge energi till långa, fysiskt krävande arbetsdagar på fjället.

Längre västerut, i skuggan av berget Lovćen, ligger byn Njeguši. Även om Njeguši numera är tillgänglig via väg och har permanentboende, är dess mathantverk djupt rotat i samma bergskultur. Här möts havsvindarna och den kalla bergsluften, vilket skapar det perfekta mikroklimatet för att lufttorka den berömda njeguški pršut (skinka) och mogna den fasta Njeguši-osten. Tillsammans med höglandets katun-produkter utgör dessa delikatesser essensen av det montenegrinska köket.

Mellan hotat arv och internationellt erkännande

Att leva i en katun är dock inget romantiskt glansbildsliv. Det är ett hårt, fysiskt arbete i en isolerad miljö där vädret snabbt kan slå om från strålande sol till iskallt regn och dimma. Den moderna världen har gjort att allt färre unga vill ta över herdelivet. Många katuner står idag tomma, och den unika kunskapen om bergens växter och traditionella tillverkningsmetoder riskerar jag gå förlorad.

But det finns hopp. Medvetenheten om katunernas unika kulturarv gas ökat, både nationellt och internationellt. Under 2025 pågår en nomineringsprocess för att få Montenegros katun-system erkänt av FN-organet FAO som ett globalt viktigt kulturarvssystem (GIAHS). Ett sådant erkännande skulle inte bara skydda landskapet, utan också ge herdefamiljerna ett starkare skydd och bättre ekonomiska förutsättningar.

Traditionen av moba lever också kvar i minnet och praktiseras fortfarande emellanåt. Moba är en urgammal sedvänja av kollektiv grannhjälp. När en familj står inför ett gigantiskt arbete – som slåtter, takläggning eller att flytta timmer – samlas grannar från de omkringliggande katunerna för att hjälpa till gratis. Belöningen är gemenskapen, en stor gemensam måltid och några glas lokal rakija när arbetet är slutfört.

Ekokatuner och katunvägar – den nya ekoturismen

För att säkra katunernas överlevnad har lokala krafter börjat kombinera det traditionella lantbruket med en varsam, småskalig ekoturism. Genom insatser från bland annat Regionala utvecklingsbyrån för Bjelasica, Komovi och Prokletije (Regionalna razvojna agencija) har herdefamiljer fått stöd att anpassa sina bosättningar för att ta emot gäster.

Idag kan vandrare och cyklister bo i så kallade 'ekokatuner' – enkla men charmiga timmerstugor byggda i traditionell stil. Genom att integrera turismen i herdelivet kan familjerna få en extra inkomstkälla utan att behöva ge upp sin livsstil.

Längs de så kallade 'katunvägarna' – nätverk av markerade leder som löper över bergsryggarna och förbinder olika bosättningar – kan man vandra från katun till katun. Organisationer och lokala arrangörer som Meanderbug och Nikena Eco Adventures har varit med och utvecklat turer där besökaren får ta del av vardagen, hjälpa till med mjölkningen, lära sig baka traditionellt bröd eller bara lyssna till historier som berättas till tonerna av en gusle, det ensträngade instrumentet som i århundraden burit bergens episka poesi.

När solen går ner bakom de skarpa topparna i Komovi och kylan drar in över gräsmarkerna, samlas man runt eldstaden i stugan. Det enkla livet i katunen framstår plötsveligt inte som omodernt, utan snarare som ett sällsynt och värdefullt exempel på mänsklig harmoni med naturen. Ett arv som Montenegro gör klokt i att bevara.

Fakta

KATUN-KULTUREN I KORTHET

• Vad är en katun? En tillfällig bergsbosättning av trä eller sten som används av herdar under sommarhalvåret.
• Vad är izdig? Den årliga flytten av boskap från dalarna upp till bergsbetet, vanligtvis i månadsskiftet maj/juni.
• Geografi: De bäst bevarade katunerna finns i bergskedjorna Bjelasica, Komovi, Sinjajevina och runt nationalparken Durmitor.
• Maten: Missa inte att prova kačamak (majs- och potatisrätt), cicvara (smält kajmak och mjöl) samt färska höglandsostar.
• Resa dit: Flera lokala ekoturism-initiativ erbjuder boende i timmerstugor hos herdefamiljer. Det bästa sättet att ta sig hit är via guidade turer eller vandringsleder som 'katunvägarna'.