Blicken som skadar och glaset som skyddar: Historien bakom Greklands blå öga

Vandra genom loppmarknaden i Monastiraki i Aten eller de vitkalkade gränderna på Kykladerna, och du kommer att mötas av tusentals blå ögon. De stirrar från nyckelringar, armband, keramiktallrikar och väggdekorationer. För den nordiska semesterfiraren framstår det lilla ögat av glas ofta som en färgstark detalj i mängden av turistsouvenirer, ett charmigt minne av sol och salta bad.

Men bakom den blanka ytan döljer sig en av de mest seglivade och djupt rotade föreställningarna i det grekiska kulturarvet. Det blå ögat är inte en modern uppfinning för att locka turister; det är en skyddande amulett, en så kallad mati, skapad för att avvärja matiasma – det onda ögat. Det är en kraft som greker i alla samhällsklasser, från landsbygdens olivbönder till storstadens unga tech-entreprenörer, fortfarande förhåller sig till med stor respekt i sin vardag.

Matiasma – blicken som ger fysisk smärta

För att förstå amuletten måste man först förstå hotet den ska skydda mot. På grekiska refererar ordet mati (som ordagrant betyder "öga") till både själva symbolen och fenomenet "det onda ögat". Föreställningen bygger på att en människas blick kan överföra negativ energi, avundsjuka eller illvilja till en annan person, medvetet eller omedvetet.

Det mest förrädiska med matiasma är att det inte krävs elakhet för att utlösa det. En avundsjuk tanke maskerad som en komplimang är ofta det mest riskabla. När någon uttrycker översvallande beundran för ett vackert barn, ett nytt hus eller en framgångsrik affär, finns risken att matiasma aktiveras. Det är därför små barn anses vara särskilt utsatta; de är naturliga magneter for beröm och uppmärksamhet.

De fysiska symptomen på att ha drabbats av det onda ögat är välbekanta för varje grek. Det börjar ofta med en plötslig, oförklarlig huvudvärk, en överväldigande trötthet, yrsel eller ihållande gäspningar. Om en person som nyss mått bra plötsligt drabbas av en våg av håglöshet efter att ha träffat bekanta, är diagnosen i det grekiska hemmet nästan alltid densamma: man har drabbats av "mati".

Xematiasma – den hemliga rituella boten

När väl matiasma har slagit till räcker det inte med glaset i fickan – då krävs det mer aktiva åtgärder. Processen att fördriva den negativa energin kallas xematiasma. Detta är en rit som omgärdas av stränga regler och utförs av en person som besitter kunskapen om den hemliga formeln.

Traditionellt sett är det ofta en äldre släkting, som en mormor eller farmor, som utför xematiasma. Ritualen involverar en speciell bön, ofta kombinerad med vatten och olivolja. Den som utför riten droppar olivolja i ett glas vatten samtidigt som bönen läses tyst. Om oljedropparna löses upp eller flyter ut i vattnet i stället för att förbli runda droppar på ytan, är det ett tecken på att personen faktiskt har drabbats av det onda ögat. När oljan slutligen löses upp helt anses energin ha neutraliserats, och den drabbade upplever ofta en omedelbar lättnad – en process som ofta åtföljs av att både helaren och den drabbade börjar gäspa intensivt som ett tecken på att den negativa energin lämnar kroppen.

Det fascinerande med xematiasma är hur traditionen överförs. Bönen som används är hemlig och får endast läras ut under strikta villkor – traditionellt sett på långfredagen, och nästan alltid från en kvinna till en man eller från en man till en kvinna. Om en person lär ut bönen till någon av samma kön under fel tid på året, anses formeln förlora sin kraft för båda parter.

Från antikens filosofer till kyrkans altare

Iden om det onda ögat är inte någon medeltida vidskepelse. Den har rötter som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Redan under antiken diskuterade Greklands främsta tänkare fenomenet. Filosofer som Demokritos och Aristoteles försökte ge vetenskapliga förklaringar till hur blicken kunde skada. De menade att det mänskliga ögat sände ut osynliga strålar av energi som kunde påverka omgivningen och levande varelser negativt. Skalden Theokritos diktade också om ämnet, och i Homeros Odyssé finner vi anspelningar på det onda ögats destruktiva kraft, inte minst genom cyklopen Polyfemos, vars enda stirrande öga personifierar den förödande blicken.

Historikern och författaren Plutarchos ägnade ett helt kapitel åt ämnet i sitt berömda verk Moralia, skrivet under det första och andra århundradet efter Kristus. Under ett symposium diskuterar hans gäster hur den mänskliga blicken kan bära på ett så starkt gift att det kan skada spädbarn och unga djur.

När kristendomen spreds över det romerska och bysantinska riket lyckades den inte utradera tron på mati. Istället inkorporerades den i den ortodoxa kristna traditionen. Även om den officiella kyrkan kan vara teologiskt skeptisk mot folklig vidskepelse, erkänner den grekisk-ortodoxa kyrkan existensen av en ond blick (känd som vaskania). Präster har särskilda böner för att skydda troende mot den, och det är inte ovanligt att se den blå amulettöglan hänga precis bredvid ikoner av helgon i grekiska hem.

Vardagens tysta beskyddare

Idag lever traditionen kvar med oförminskad styrka i det moderna Grekland. Det handlar inte om en nostalgisk tillbakablick, utan om praktisk vardagspsykologi. När en grek köper en ny bil är en av de första åtgärderna att hänga ett blått öga på backspegeln. När ett nytt företag slår upp portarna i Aten placeras en diskret mati-symbol nära kassan eller vid entrén för att skydda verksamheten mot konkurrenternas avundsjuka blickar.

Mest påtaglig är traditionen kring nyfödda barn. Det är fortfarande näst intill obligatoriskt att fästa ett litet blått öga, ofta i guld eller silver med en säkerhetsnål, på barnets babygym, barnvagn eller kläder innan man tar ut det bland folk för första gången. Det fungerar som en tyst sköld mot alla välmenande men potentiellt skadliga kommentarer.

Från folktro till modern design och high fashion

Under de senaste decennierna har det blå ögat genomgått en anmärkningsvärd estetisk förvandling. Från att ha varit en traditionell amulett som gömdes undan i fickor eller bars under kläderna, har mati tagit steget fullt ut i den internationella design- och modevärlden.

Grekiska formgivare och smyckesdesigners har varit drivande i att omtolka den klassiska symbolen för en modern, urban publik. Ett framstående exempel är den grekiska smyckesdesignern Marianna Lemos, som har gjort det stiliserade ögat till ett av sina absolut främsta signum. Genom att kombinera den traditionella formen med ädla metaller, rena linjer och modern minimalism har hon och hennes kollegor lyckats transformera en flertusenårig symbol för vidskepelse till ett eftertraktat modeattribut som bärs på röda mattor och modeshower världen över.

Dessa moderna tolkningar handlar dock om mer än bara estetik. För de greker som bär dem representerar smyckena en subtil men stark koppling till deras identitet och historia. Det är ett sätt att bära med sig sitt kulturarv, oavsett var i världen man befinner sig.

När du nästa gång står framför ett souvenirfack i Grekland och ser de klarblå glasskivorna glittra i solljuset, vet du att du inte bara tittar på en billig turistpryl. Du betraktar en överlevare från antiken – en flertusenårig sköld av glas som formats av mänsklig oro, avundsjuka och det eviga sökandet efter trygghet.

Fakta

Snabbfakta: Det grekiska ögat

• Namn: Kallas lokalt för mati (öga) eller matiasma (det onda ögats blick).
• Funktion: Fungerar som en "spegel" som reflekterar bort negativ energi och avundsjuka blickar.
• Färg: Traditionellt koboltblå, ljusblå och vit. Färgen blå anses historiskt ha en extra skyddande effekt i länderna runt Medelhavet.
• Global spridning: Fenomenet delas med flera intilliggande kulturer och kallas bland annat nazar i Turkiet och delar av Mellanöstern.