Betongikonen på snajperallén: Sarajevos svävande mästerverk räddas till slut

När man rör sig västerut från Sarajevos osmanska basar Baščaršija förändras staden gradvis. Det trånga, orientaliska gatunätet öppnar upp sig i breda avenyer flankerade av österrikisk-ungerska palats, som i sin tur snart ger vika för efterkrigstidens storskaliga stadsplanering. Här, i stadsdelen Novo Sarajevo, reser sig en av den europeiska modernismens mest fascinerande men också mest sårade byggnader.

Historiska museet i Bosnien och Hercegovina (Historijski muzej BiH) framstår vid en första anblick som en arkitektonisk hägring. En enorm, sluten kub klädd i ljus marmor och betong svävar tyngdlöst ovanpå en helt glasad bottenvåning. Det är ett kompromisslöst stycke efterkrigsmodernism, ritat av arkitekterna Boris Magaš, Edo Šmidihen och Radovan Horvat. Byggnaden stod klar 1963 för att hysa det dåvarande Museet för revolutionen, en institution dedikerad till partisanernas kamp under andra världskriget under Josip Broz Titos ledning.

Idag är museet en vallfartsort för internationella arkitekter som söker sig bortom de klassiska turiststråken för att studera den jugoslaviska efterkrigsarkitekturens unika formspråk. Men bakom den råa betongpoesin döljer sig en mörkare historia om överlevnad och politiskt svit.

Monoliten i skottlinjen

Att Historiska museet överhuvudtaget står kvar är ett smärre mirakel. Under belägringen av Sarajevo mellan 1992 och 1995 förvandlades boulevarden Zmaja od Bosne utanför museets glasväggar till den beryktade ”snajperallén” (Aleja snajpera). Frontlinjen skar rakt igenom stadslandskapet bara ett stenkast bort.

Museet, med sina stora glaspartier och strategiska läge, blev ett tacksamt mål för artilleri och krypskyttar. Byggnaden perforerades av hundratals granatsplitter och kulhål. Under de kalla krigsåren barrikaderade den hängivna museipersonalen fönstren med sandsäckar och flyttade ner de mest värdefulla delarna av samlingarna i den mörka källaren. Utan elektricitet, rinnande vatten eller värme vägrade personalen att lämna sin post. De vaktade inte bara föremålen, utan själva idén om ett gemensamt bosniskt kulturarv mitt under ett brinnande etniskt krig.

När freden slutligen slöts genom Daytonavtalet (Dejtonski mirovni sporazum) 1995 upphörde visserligen beskjutningen, men en ny sorts kamp tog vid. Det komplexa fredsavtalet delade upp Bosnien och Hercegovina i två höggradigt självstyrande entiteter men missade att definiera vem som bar det finansiella och administrativa ansvaret för landets centrala kulturinstitutioner. Museet lämnades i ett politiskt och ekonomiskt limbo.

Kampen mot glömskan

Utan statlig finansiering tvingades museet förlita sig på internationella donationer, lokala eldsjälar och kreativa gräsrotsinitiativ för att hålla dörrarna öppna. Taket läckte, värmesystemet kollapsade och betongen började vittra. Under vintrarna fick personalen och besökarna behålla vinterkapporna på inomhus.

Trots detta har museet under ledning av lokala kulturaktörer och historiker förvandlats till ett levande kulturcentrum. Genom kampanjer som ”Dotakni historiju” (Rör vid historien) har man bjudit in allmänheten, konstnärer och internationella experter för att stödja bevarandet av byggnaden. Man har medvetet valt att inte spackla över krigets ärr. Kulhålen i betongen och de spruckna fasadplattorna han tillåtits vara en del av byggnadens patinering och historia.

Nu, inför museets stundande 80-årsjubileum som institution (ursprungligen grundat i provisoriska lokaler 1945), har en efterlängtad och omfattande restaurering äntligen inletts. Med hjälp av internationellt stöd och lokala krafter påbörjas nu arbetet med att säkra den svävande betongpaviljongens framtid, laga det läckande taket och återställa Boris Magaš vision till dess forna glans.

Den jugoslaviska betongens dragkraft

Att det råa och monumentala Sarajevo i allt högre grad lockar till sig arkitekturintresserade är ingen slump. I de nordiska länderna finns een stark tradition av funktionalism och brutalism – tänk på Sigurd Lewerentz kompromisslösa tegelkyrkor i Sverige eller det sena 1960-talets offentliga betongarkitektur i Finland och Norge. Men där den nordiska brutalismen ofta förknippas med välfärdsstatens rationella institutioner, bär den jugoslaviska modernismen på en helt annan existentiell och politisk laddning.

Efter brytningen med Sovjetunionen 1948 sökte Jugoslavien en egen väg, både politiskt och estetiskt. Arkitekturen blev ett verktyg för att bygga en ny, framåtblickande identitet som skulle ena landets olika folkgrupper. Man vände ryggen åt den socialistiska realismens monumentala klassicism och blickade istället mot västgötatakt, rymdålder och abstraktion.

Resultatet blev enastående dristiga konstruktioner. Utöver Historiska museet i Novo Sarajevo föddes under denna epok monumentala minnesmärken runt om i landet, som det spektakulära Memorijalni kompleks Tjentište i Sutjeska-dalen söder om staden. Dessa monument (ofta kallade spomeniks) och byggnader präglas av en nästan skulptural betongpoesi som känns både forntida och futuristisk på samma gång.

Ett arv att lära av

När Historiska museets betongkonstruktion nu restaureras handlar det inte bara om att bevara ett fysiskt skal. Det handlar om att rädda en mötesplats som vågade drömma om något större än de etniska splittringar som kom att definiera efterkrigstiden.

För den besökare som i dag kliver uppför de breda stentrapporna till den svävande betongkuben i Sarajevo blir det tydligt att byggnaden är mer än bara historia. Den är ett bevis på arkitekturens förmåga att stå emot förstörelse, och på att betong, i rätt händer, kan vara det mest poetiska och motståndskraftiga materialet av alla.

Fakta

HISTORISKA MUSEET I SARAJEVO

• Namn: Historijski muzej Bosne i Hercegovine (ursprungligen Museet för revolutionen).
• Byggår: Uppfört 1959–1963, invigt 1963.
• Arkitekter: Boris Magaš, Edo Šmidihen och Radovan Horvat.
• Arkitekturstil: Jugoslavisk efterkrigsmodernism / brutalism. Kännetecknas av den svävande kuben i vit marmor och betong, vilande på en transparent bottenvåning av glas och stål.
• Läge: Beläget i stadsdelen Novo Sarajevo, precis intill floden Miljacka och boulevarden Zmaja od Bosne.