Sarajevo med två blickar – staden jag föddes i och staden jag återvänder till

Det är märkligt att återvända till en stad man tror att man känner. Jag kan gatorna, känner igen bergen och vet ungefär hur ljuset faller över taken sent på eftermiddagen. Ändå ser jag Sarajevo annorlunda nu. Kanske för att jag inte längre bor här, kanske för att Sverige har blivit en del av mitt liv, eller kanske för att både staden och jag själv har förändrats.

När jag sitter högt ovanför Sarajevo och ser ut över taken, minareterna, kyrktornen, de nya höghusen och bergen som omsluter alltihop, känns staden samtidigt välbekant och lite främmande. Det är fortfarande platsen där jag föddes, men också en stad jag numera återvänder till.

Staden jag trodde att jag kände

När man växer upp någonstans tittar man sällan på platsen med en besökares ögon. Bergen, de gamla kvarteren, ljuden från gatan och caféerna där en kaffe lätt kan bli en hel eftermiddag känns bara som en naturlig del av vardagen.

Det var först när jag flyttade som jag började förstå vad jag hade tagit för givet.

Sarajevo är geografiskt speciellt. Staden ligger nästan som i en skål mellan bergen, och från höjderna kan man se hur olika epoker ligger bredvid varandra. Gamla mahala-kvarter klättrar upp längs sluttningarna, den äldre stadskärnan breder ut sig längre ner och bortom den reser sig ett modernare Sarajevo med kontorsbyggnader, bostadshus och nya projekt.

Det finns ingen tydlig linje där det gamla slutar och det nya börjar. De existerar samtidigt, precis som så mycket annat i Sarajevo.

Sarajevo förändras framför ögonen på oss

Det är lätt att tala om Sarajevo genom historien. Kriget, Jugoslavien, det osmanska arvet, Österrike-Ungern och vinter-OS är alla delar av stadens identitet.

Men Sarajevo är inte ett museum.

När jag kommer tillbaka ser jag också en stad som försöker moderniseras. Nya byggnader förändrar silhuetten, företag växer fram och restauranger och caféer byts ut snabbare än jag hinner memorera dem mellan besöken. En ny generation arbetar inom teknik, design, kultur, medier och entreprenörskap och försöker skapa sin plats i ett samhälle där vägen framåt inte alltid är självklar.

Utvecklingen är inte enkel. Sarajevo brottas fortfarande med problem som människor här känner väl: politisk tröghet, ekonomisk osäkerhet, byråkrati och känslan hos många unga att möjligheterna finns någon annanstans.

Samtidigt finns det en tydlig rörelse framåt. Det är den delen av Sarajevo som intresserar mig mest i dag.

En generation som vill bli hörd

Det finns unga människor som inte vill att deras enda val ska vara att anpassa sig eller lämna.

De startar företag, skapar konst, arbetar digitalt, bygger projekt, organiserar sig och försöker hitta nya sätt att påverka sin egen framtid.

Alla kommer inte att stanna, och kanske behöver de inte heller göra det. Att människor lämnar Bosnien och Hercegovina är inget nytt. Det som har förändrats är kanske relationen mellan att stanna och att åka.

I dag kan man bo i Stockholm och arbeta med Sarajevo, studera i Wien och starta något i Bosnien eller leva i Sverige och ändå vara en aktiv del av ett projekt, ett företag, en familj eller ett kulturellt sammanhang på Balkan.

Avstånd betyder inte längre samma sak som tidigare.

Sarajevo och Europa är närmare varandra än kartan antyder

Från Sverige kan Balkan ibland kännas långt bort, men i praktiken finns det ett ständigt utbyte mellan Sarajevo och resten av Europa.

Studenter reser ut och kommer tillbaka. Företag samarbetar över gränserna. Kulturprojekt för samman människor från olika länder. Festivaler, universitet och organisationer skapar nya nätverk, och diasporan fungerar ofta som en naturlig länk mellan Bosnien och andra europeiska samhällen.

Människor med rötter i Bosnien och Hercegovina lever i Sverige, Tyskland, Österrike, Norge, Nederländerna och många andra länder. De är inte bara människor som en gång lämnade, utan också en del av relationen tillbaka.

De tar med sig idéer, kontakter, språk, arbetskultur och erfarenheter. Ibland märks den kopplingen tydligt, ibland nästan inte alls, men den finns där.

De som aldrig riktigt lämnade

Jag tror att många som har lämnat Sarajevo känner igen en särskild paradox. Man bygger ett liv någon annanstans, lär sig ett nytt språk, hittar nya rutiner och börjar så småningom känna sig hemma även där.

Men vissa saker följer med.

Det kan vara ett sätt att prata, en maträtt, en sång, en gata man alltid vill gå förbi eller en utsikt man automatiskt söker efter när man kommer tillbaka.

Många som bor utomlands har heller aldrig slutat delta i stadens liv. De renoverar familjehus, startar företag, kommer tillbaka på somrarna och tar med sina barn för att visa dem var deras föräldrar eller mor- och farföräldrar växte upp.

Rötter behöver inte hålla en människa kvar på samma plats för att fortsätta ha betydelse.

Hösten gör Sarajevo mjukare

Jag tycker särskilt mycket om Sarajevo på hösten.

Sommaren har sin egen energi och ett högre tempo, men på hösten förändras staden. Ljuset blir mjukare, bergen omkring Sarajevo börjar skifta färg och kvällarna kommer tidigare.

Caféerna känns varmare och från höjderna ser man hur solen långsamt försvinner bakom bergen medan stadens lampor tänds en efter en.

Det finns något lätt melankoliskt över Sarajevo under den här årstiden, men inte på ett sorgligt sätt. Snarare känns det som om staden sänker rösten.

Gamla tak och nya höghus hamnar i samma kvällsljus, och det är kanske då jag tycker mest om Sarajevo. När staden inte försöker imponera, utan bara är sig själv.

Det jag saknar – och det jag inte romantiserar

Det är lätt att idealisera platsen man har lämnat, och jag försöker att inte göra det.

Jag saknar Sarajevos spontanitet och sociala värme. Jag saknar långa samtal över kaffe, närheten mellan stad och natur och känslan av att människor fortfarande tar sig tid för varandra på ett sätt som ibland är svårare att hitta i Sverige.

Samtidigt ser jag också saker tydligare efter att ha levt i Sverige. Jag uppskattar organisation när den fungerar, förutsägbarhet och institutioner som människor kan lita på.

Att tycka om en stad betyder inte att man måste blunda för dess problem. Kanske är det snarare tvärtom. Man vill att en plats ska bli bättre just därför att den betyder något.

Två hem behöver inte konkurrera

Människor som flyttar talar ofta om två alternativ: här eller där, Sverige eller Bosnien, det gamla livet eller det nya.

Jag tror mindre och mindre på den uppdelningen.

Man kan tillhöra två platser på olika sätt. Sverige är en del av mitt liv och Sarajevo är en del av min historia. Det ena behöver inte minska betydelsen av det andra.

Tvärtom har avståndet gjort att jag ser båda platserna tydligare. Jag ser saker i Sarajevo som jag inte såg när jag var närmare, och jag ser Sverige annorlunda eftersom jag vet hur livet kan se ut någon annanstans.

Kanske är det just detta som händer med många av oss som lever mellan Norden och Balkan. Vi blir inte hälften av två saker. Vi får två perspektiv.

Staden jag återvänder till

När jag tittar ut över Sarajevo i dag ser jag inte bara staden där jag föddes.

Jag ser en plats där historien fortfarande är synlig, men där framtiden samtidigt försöker göra sig hörd. Jag ser unga människor som vill något mer, människor som har lämnat men aldrig helt försvunnit och ett Sarajevo som knyts närmare resten av Europa utan att för den skull behöva sluta vara Sarajevo.

Och jag ser en stad som inte är färdig.

Det tycker jag om.

Kanske behöver inte en stad vara färdig för att vara värd att tro på.

Kanske är det just avståndet som gör att jag ser Sarajevo tydligare nu – inte bara som staden jag kommer ifrån, utan som en stad som fortfarande försöker bestämma vart den är på väg.

Och varje gång jag återvänder har både staden och jag hunnit förändras lite till.