Stockholm · 18 november 2026

Serbisk film· Serbien/ Film & scen

Tri nedelje posle – Miroslav Terzić om våld och tystnad

En skolkamrat är död. Tre veckor senare åker ungdomarna på skolresa. I Tri nedelje posle riktar Miroslav Terzić blicken mot dem som finns kvar och deras ansvar. Regipriset på Kinenova i Skopje uppmärksammar en film som regissören vill ska få unga och vuxna att börja tala med varandra om våld.

Text: MOST Redaktion20 oktober 20265 min läsningRead in English
Lyssna på artikeln
9:06
Scen ur Miroslav Terzićs film Tre veckor senare (3 nedelje posle)
Foto: This and That Productions / Pressbild

Tre veckor är ingen självklar gräns för någonting. Inte för sorg, inte för skuld och inte för när en grupp ska kunna återgå till sin vardag. Ändå går tiden, och sådant som redan har planerats ska bli av. En skolresa, till exempel.

Det är i den förskjutningen mellan en omvälvande händelse och en vardag som fortsätter som Miroslav Terzić placerar Tri nedelje posle, en titel som betyder ungefär ”tre veckor senare”. En skolkamrat har dött. De andra reser tillsammans. Händelsen ligger bakom dem i kalendern, men därmed är den inte avslutad.

Terzić har belönats med regipriset vid filmfestivalen Kinenova i Nordmakedoniens huvudstad Skopje. Juryns beröm av hans precisa spänningsbygge ger en ingång till filmens ämne: hur håller man uppmärksamheten riktad mot ett vålds efterverkningar, när själva händelsen redan har inträffat?

En resa med något outtalat i bagaget

Skolresan är ett användbart rum för ett sådant drama. Den innebär ett avbrott från undervisningen, men inte från gruppen. Ungdomarna lämnar skolbyggnaden utan att automatiskt lämna sina inbördes relationer. Vänskaper, lojaliteter och motsättningar följer med.

Det behövs inga avslöjanden om filmens upplösning för att förstå laddningen i den premissen. En resa förknippas med att något nytt ska hända. Här finns samtidigt något som redan har hänt och som deltagarna måste förhålla sig till. Förväntan och efterverkningar ryms i samma situation.

Bland skådespelarna finns Jovan Ginić, Anđela Alavirević och Andrija Marković. Berättelsens unga ensemble är central för vinkeln: detta är inte bara en vuxenvärlds diskussion om ungdomar, utan ett drama som tar sin utgångspunkt i ungdomarnas egen gemenskap.

Att tillhöra en grupp är heller inte detsamma som att uppleva den på samma sätt. När någon saknas blir den skillnaden betydelsefull. Sorg behöver inte se likadan ut hos alla, och närhet till en död skolkamrat säger inte i sig vad en person vet eller vilket ansvar personen har. Filmens utgångsläge öppnar för just sådana skillnader, snarare än för bilden av ungdomarna som ett enda kollektiv.

Spänning efter händelsen

Kinenovas regipris är intressant här därför att det riktar uppmärksamheten mot formen, inte bara mot det angelägna ämnet. En film om våld blir inte automatiskt stark för att våldet är allvarligt. Regin måste göra relationer, motsättningar och frågor möjliga att följa.

Spänning i en sådan berättelse behöver inte enbart handla om att få veta vad som har hänt. Den kan också ligga i hur människor förhåller sig till det de vet. Vad vågar någon säga? Till vem? Och vad händer med gemenskapen om en person slutar acceptera dess tystnad?

Det är en annan sorts förväntan än den som bygger på nästa våldshandling. Blicken riktas mot följderna och mot de val som fortfarande återstår. Därmed får också tiden i titeln betydelse. Tre veckor senare finns fortfarande möjligheten att handla, men också möjligheten att fortsätta undvika det svåra.

Terzić, som tidigare har regisserat Ustanička ulica och Šavovi, låter här en skolresa bära frågor som sträcker sig utanför själva resan. Den avgränsade situationen ger ett konkret sammanhang åt ord som annars lätt blir abstrakta: ansvar, lojalitet och skuld.

När blir tystnad ett ansvar?

Att tillhöra samma grupp är inte detsamma som att bära samma skuld.

Att tillhöra samma grupp är inte detsamma som att bära samma skuld.

Den skillnaden är avgörande när man närmar sig filmens frågor om kollektivt ansvar. Den som utsätter någon för våld, den som känner till vad som har hänt och den som saknar insyn har inte samma position. Om alla beskrivs som lika skyldiga försvinner just de skillnader som behöver undersökas.

Men det omvända är också problematiskt: föreställningen att den som inte själv har utfört en handling alltid står helt utanför den. Mellan att göra och att inte veta finns frågor om att se, förstå, tiga eller ingripa. Där finns filmens etiska nerv.

Tystnad kan dessutom ha olika orsaker. Rädsla för att själv bli utsatt är inte samma sak som likgiltighet. Att skydda en vän är inte samma sak som att sakna ord för det som har hänt. Det gör inte tystnadens följder oviktiga, men det gör frågan om ansvar svårare än en enkel uppmaning att säga ifrån.

För ett ungdomsdrama är detta särskilt laddat. Att berätta kan innebära att riskera sin plats i gruppen. Den vuxnes till synes självklara råd måste då möta en konkret motfråga: vilket stöd finns för den som faktiskt talar?

Samtalet måste gå åt båda håll

Terzić har uttryckt en ambition att filmen ska öppna ett samtal mellan barn och vuxna om våld. Han har också kritiserat vad han ser som en normalisering av våldet. Det är hans samhällsperspektiv och utgångspunkt som filmskapare, inte ett belägg för hur alla unga tänker eller beter sig.

Ambitionen är ändå värd att ta på allvar. Att vilja få generationer att tala med varandra är något annat än att vilja förmedla en färdig läxa till ungdomar. Ett samtal förutsätter att också vuxna är beredda att höra sådant som inte passar deras föreställningar om skolan, kamratskapet eller det egna barnet.

Här kan fiktionen ge ett gemensamt föremål att diskutera. Det går att börja med en rollfigurs val och först därefter närma sig egna erfarenheter. Varför berättar någon inte? Vad skulle göra det möjligt? När blir en uppmaning att gå vidare ett sätt att slippa lyssna?

En film kan inte ersätta det arbete som måste ske när någon utsätts för våld. Däremot kan den göra ett allmänt ord som ansvar besvärligt på ett produktivt sätt: knyta det till människor, relationer och beslut.

Det är där Tri nedelje posle har sin angelägenhet även utanför den serbiska miljön. Inte i föreställningen att alla skolor eller ungdomsgrupper fungerar likadant, utan i en fråga som går att känna igen: vad gör vi med det vi vet om varandra?

Skolresan innebär att ungdomarna fortsätter någonstans tillsammans. Terzićs fråga är vad som krävs för att det också ska betyda att de kommer vidare.

Miroslav TerzićTri nedelje posleSerbisk filmKineNovaUngdomar

Dela artikeln

Kontakt med redaktionen

Tips, frågor eller samarbeten?

Info@mostnorden.se

Läs vidare

Nyhetsbrev

Brev från Balkan, varje söndag

Ett urval reportage, en rutt värd att gå och en sak att äta. Inget annat.

Genom att prenumerera samtycker du till att MOST sparar din e-postadress för nyhetsbrevet. Integritet

Vi delar aldrig din adress. Avregistrera när du vill.