Stockholm · 18 november 2026

Konst & kulturarv· Bulgarien/ Historia & kulturarv

Rilaklostret – Bulgariens historia i färg

Änglar antecknar gudstjänstbesökarnas namn, givare tar plats bland heliga berättelser och ett medeltida torn bryter av mot kyrkans målade valv. I Rilaklostret går Bulgariens historia att läsa i bilder – men också i skillnaderna mellan det som bevarats och det som byggts upp på nytt.

Text: MOST Redaktion22 oktober 20266 min läsningRead in English
Lyssna på artikeln
11:15
Besökare på den stenlagda innergården i Rilaklostret, med den randiga kyrkan och Hreljas medeltida stentorn i bakgrunden.
Foto: Nenko Lazarov / Wikimedia Commons

Änglarna håller räkning. I en av Rilaklostrets väggmålningar skriver de ned gudstjänstbesökarnas namn. Det är en konkret bild av en religiös tanke: människans närvaro och handlingar passerar inte obemärkta.

Motivet säger också något om hur kyrkans bilder fungerar. De återger inte bara avlägsna heliga händelser. De vänder sig till människan som står framför dem, med hennes vardag, skyldigheter och förhoppningar. Den som betraktar målningen blir själv en del av dess fråga: hur lever du?

Runt huvudkyrkan Jungfru Marias födelse breder berättelserna ut sig över väggar och valv. Färgfälten, figurgrupperna och de målade dräkterna ger varje yta ett innehåll. Bakom dem ligger flera olika tider: Ivan Rilskis eremittradition, medeltidens klosterliv och den stora återuppbyggnaden under 1800-talet. Allt är inte lika gammalt, även när det hör samman.

En gammal institution i en yngre byggnad

Rilaklostret ligger i Rilska-flodens dal, omslutet av Rilabergens skogklädda sluttningar. Från gården syns bergen ovanför klosterlängornas tak. Arkader och träverandor löper längs bostadshusen, medan huvudkyrkans kupoler och randiga bågar samlar blicken i gårdsrummet.

Mycket av den anläggning som präglar besöket i dag tillhör återuppbyggnaden 1834–1862 efter branden 1833. Kyrkan och klosterlängorna ska därför inte läsas som en orörd medeltida helhet. De berättar också om viljan och förmågan att återskapa en religiös institution efter förstörelse.

Återuppbyggnaden hör till den bulgariska renässansen, även kallad den nationella väckelsen. Här betyder renässans inte den italienska konstepoken. Begreppet syftar på en kulturell förnyelse under osmansk tid, där språk, undervisning, kyrkoliv och en växande bulgarisk självmedvetenhet fick stor betydelse.

På Rila tog den förnyelsen form i murverk, träsnideri och måleri. Det var ett gemensamt arbete av byggmästare, hantverkare, målare och människor som bidrog ekonomiskt. Zahari Zograf är ett centralt namn, men kyrkans bildvärld är inte en ensam konstnärs verk. Här möts flera målares händer och verkstadstraditioner, bland annat från Samokov och Bansko.

De arbetade inom den ortodoxa kyrkans bildspråk. Förnyelsen innebar inte att helgonen försvann till förmån för världsliga motiv. Den syns snarare i hur de religiösa berättelserna fick sällskap av samtidens människor, kläder och sociala markörer.

Lasaros, domen och människorna som betalade

I huvudkyrkans förhall finns liknelsen om den rike mannen och den fattige Lasaros. Berättelsen ställer materiellt överflöd mot utsatthet och låter förhållandet mellan dem vändas efter döden. Det avgörande är inte bara vad den rike äger, utan vad han underlåter att göra för människan nära honom.

På en klostervägg blir detta mer än en illustrerad bibeltext. Det är en uppmaning till betraktaren att tänka över sitt ansvar för andra. Bilderna undervisar, men de gör det genom situationer och kontraster som går att förstå även utan att läsa varje inskrift.

Yttersta domen, också i förhallen, ger samma moraliska allvar en större skala. Här handlar det om människans liv inför den slutliga domen. Förhallen är en betydelsefull plats för sådana motiv: besökaren möter dem på gränsen mellan gårdens rörelse och kyrkorummets gudstjänst.

Samtidigt får verkliga människor plats i måleriet. Donatorsporträtten av Todor Doganov och hans mor Rada för in namngivna givare i den religiösa miljön. Klädsel, ansikten och hållning gör dem till personer ur sin egen tid, inte anonyma figurer i en biblisk berättelse.

Porträtten visar också hur klostrets konst blev möjlig. Bakom väggarnas helgon och liknelser fanns ekonomiska bidrag och förbindelser utanför bergsdalen. Gåvan var en religiös handling, men porträttet gav också givaren synlighet och ett minne i klostret.

Den fattige Lasaros och de avbildade donatorerna tillhör olika berättelser. Ändå väcker deras närvaro i samma kyrkomiljö en intressant fråga om rikedom: inte bara vem som har den, utan hur den används.

Tornet som bryter tidslinjen

Alla delar av Rilaklostret berättar inte samma historia.

Alla delar av Rilaklostret berättar inte samma historia.

Intill huvudkyrkan står Hreljotornet från 1334–1335. Dess kompakta stenkropp och begränsade öppningar skiljer sig tydligt från kyrkans bågar och öppna förhall. Tornet hör till en medeltida klosteranläggning och var avsett att kunna ge skydd. Det bär namnet efter byggherren Hreljo, en lokal makthavare.

Högst upp finns ett kapell med bevarade 1300-talsmålningar. Där ryms alltså både försvar och gudstjänst i samma byggnad. Kombinationen gör tornet till något mer än en militär rest mitt på klostergården.

Kapellets målningar tillhör en annan konsthistorisk miljö än huvudkyrkans stora bildprogram. De hör hemma i medeltidens bysantinskt präglade religiösa konst, medan kyrkans målningar är förbundna med 1800-talets verkstäder och beställare. Skillnaden är inte en enkel utveckling från gammalt till bättre. Bilderna skapades för olika rum och under olika förutsättningar.

Tornet gör klostrets brutna byggnadshistoria synlig. En del har överlevt, annat har ersatts. Kontinuiteten ligger därför inte i att varje sten har legat orörd, utan i att klosterlivet har förts vidare genom förändring.

Böckerna bakom bilderna

Väggmålningarna är lätta att lägga märke till. Klostrets bokliga historia kräver en annan sorts uppmärksamhet.

Under osmansk tid var kloster miljöer där kyrkslaviska texter kunde läsas, skrivas av och användas i gudstjänsten. Språket ska inte förväxlas med dagens talade bulgariska, men den slaviska skrifttraditionen var en viktig del av den kulturella kontinuiteten. På Rila handlade bevarandet om levande bruk, inte bara om att lägga undan gamla böcker.

I klosterbiblioteket finns en 1400-talsavskrift av Johan Exarkens ”Шестоднев”, vanligen återgivet som ”Sjestodnev” eller ”Hexaemeron”. Verket behandlar skapelsens sex dagar och för samman bibeltolkning med äldre föreställningar om naturen och världen.

Avskriften visar hur en text kunde fortsätta att verka långt efter sin upphovsmans liv. Någon behövde skriva den på nytt, andra läsa och förvara den. Sådant arbete är mindre synligt än en målad kupol, men lika nödvändigt för att föra ett kunskapsarv vidare.

Klostrets berättelser om Ivan Rilski hör till samma minnesarbete. Helgonbiografier och traditionen kring hans andliga testamente förklarar klosterlivet inifrån: vilka ideal det ska följa och varför platsen är helig. De är religiösa texter, inte neutrala protokoll. Just därför berättar de mycket om hur klostret har förstått sin uppgift.

En avskild plats med vägar utåt

Ivan Rilski, på svenska även kallad Johannes av Rila, förknippas med eremitlivet i bergen under 900-talet. Grottan som knyts till honom ger traditionen en konkret plats i landskapet bortom den stora klostergården.

Mellan grottan och den rikt utsmyckade kyrkan finns en tydlig spänning. Eremitens ideal handlar om avskildhet och försakelse. Den senare klosteranläggningen vittnar om organiserat arbete, konstnärligt kunnande och omfattande stöd utifrån. Det ena har vuxit fram kring minnet av det andra.

Bergsläget innebar avstånd till städernas vardag, men inte att Rila stod utanför samhället. Pilgrimer, givare, hantverkare och böcker band klostret till andra platser. Dalen var både en tillflykt och en väg för kontakter.

Det går fortfarande att läsa denna historia på plats: i huvudkyrkans undervisande bilder, i givarnas porträtt och i tornet som står kvar från en äldre anläggning. Bergen ger sammanhang åt alltihop. Rilaklostrets färger berättar inte om ett förflutet som stått stilla, utan om människor som gång på gång har gett sin tro och sitt minne ny form.

RilaklostretBulgarienKulturarvKyrkokonstRilabergenZahari Zograf

Dela artikeln

Kontakt med redaktionen

Tips, frågor eller samarbeten?

Info@mostnorden.se

Läs vidare

Nyhetsbrev

Brev från Balkan, varje söndag

Ett urval reportage, en rutt värd att gå och en sak att äta. Inget annat.

Genom att prenumerera samtycker du till att MOST sparar din e-postadress för nyhetsbrevet. Integritet

Vi delar aldrig din adress. Avregistrera när du vill.