Stockholm · 18 november 2026

Konst & samlande· Kroatien/ Historia & kulturarv

Mimaramuseet i Zagreb – från antikt glas till europeiskt måleri

Ett glaskärl, en målad hamn och ett pergament med text och ornament berättar olika historier om vad bilder och föremål kan användas till. I Mimaramuseets samlingar förenas de av Ante Topić Mimaras donation. Bredden är själva poängen – men konstnärsnamnen måste läsas med omsorg.

Text: MOST Redaktion4 november 20266 min läsningRead in English
Lyssna på artikeln
12:41
Den monumentala nyrenässansfasaden till Mimaramuseet i Zagreb med dess omgivande trädgård och torg under en klarblå himmel.
Foto: Bernard Gagnon / Wikimedia CommonsCC BY-SA 4.0

Glas släpper igenom ljus. En målning skapar föreställningen om det med färg. På ett illuminerat pergament får skriften sällskap av ornament och bilder som hjälper läsaren att orientera sig, tolka eller minnas. Materialen gör olika arbeten, även när de hamnar under samma museumsnamn.

Mimaramuseet, Muzej Mimara i Zagreb, rymmer just den sortens möten. Samlingarna följer inte en enda konstnär, nationell skola eller epok. De bär namnet efter samlaren Ante Topić Mimara, vars donation gav föremål med skilda ursprung en gemensam institutionell hemvist.

Det gör museet intressant också bortom frågan om berömda namn. Vad händer när ett antikt kärl, europeiskt måleri och en bönerulle läses som delar av samma samling? Man får syn på både deras olikheter och på ett återkommande arbete: att ge material en form som fyller en uppgift.

Flera gåvor, inte en enda donation

Berättelsen börjar inte med museets invigning. År 1948 donerade Ante Topić Mimara konst till Strossmayergalleriet i Zagreb. Den gåvan ska skiljas från den huvudsamling som senare låg bakom Mimaramuseet. De hör till samma samlares historia, men är inte ett och samma donationsförlopp.

För huvudsamlingen är donationsavtalet från 1973 en hållpunkt. Ett centralt villkor var att samlingen skulle få utrymme för en permanent utställning. Det handlade alltså inte bara om att överlämna föremål, utan också om att skapa en plats där de kunde möta en publik.

Museet grundades 1980. Ett tilläggsavtal följde 1986, och den 17 juli 1987 öppnade museet. Att hålla isär dessa steg gör historien begriplig: donation, institutionsbildning och öppnande var olika delar av processen. Årtalet för grundandet är inte detsamma som året då dörrarna öppnades.

Villkoret om permanent utställning säger något om donationens avsikt. Det är däremot ingen upplysning om vilka verk som går att se i dag. Samlingen, byggnaden och det aktuella utställningsprogrammet är tre skilda saker – en viktig skillnad när man närmar sig ett museum genom dess historia.

Ett antikt, gröngult bägarglas i närbild med ljusreflektioner som framhäver det historiska hantverket.
Foto: JC Merriman / Wikimedia CommonsCC BY 2.0

Glaset gör tiden konkret

Museet beskriver glassamlingen som en skildring av glashantverkets utveckling från antiken till slutet av 1800-talet. Här är fragmenten värda att stanna vid. En samling behöver inte bara bestå av hela, praktfulla föremål för att vara kunskapsrik. En bevarad kant, botten eller vägg kan bära spår av både formgivning och tillverkning.

Glasets historia är också en historia om hur hantverk förändrar vad ett material kan bli. Antikens glas omfattar skilda tekniker, däribland kärnformning och blåsning. Vid kärnformning byggs kärlet kring en tillfällig kärna. Vid glasblåsning formas en luftfylld glasmassa, som sedan kan bearbetas vidare. Skillnaden påverkar möjligheterna att skapa volym, tunna väggar och varierade silhuetter.

Detta är en bakgrund till att läsa antikt glas, inte en teknikbestämning av varje föremål i Mimaras samling. För det enskilda kärlet behövs museets dokumentation. Men redan frågorna skärper blicken: hur är mynningen avslutad, hur möter halsen kroppen, finns en fot eller ett handtag? Formen ger ledtrådar till hur föremålet har hållits och använts.

I senare europeiskt glashantverk blir exempelvis slipning, gravyr och emaljmåleri andra sätt att arbeta med ytan och ljuset. Jämförelsen mellan antikt och senare glas behöver därför inte bli en berättelse om tekniska framsteg. Det handlar snarare om olika önskemål: genomskinlighet eller färg, lätthet eller tyngd, vardaglig användning eller dekorativ verkan.

Glassamlingen fick en särskild presentation genom utställningen Staklo staroga vijeka iz Muzeja Mimara i Zadar 2023. Den historiska utställningen visar hur en avgränsad del av donationen kan bli ett eget ämne, utan att hela samlingens bredd måste följa med.

En inramad klassisk oljemålning som visar Jakobs dröm med änglar som stiger ner till den sovande Jakob.
Foto: Dguendel / Wikimedia CommonsCC BY 4.0

Måleriet och betydelsen av ett försiktigt namn

I museets dokumentation finns målningar knutna till flera europeiska konsttraditioner. Här behöver det lilla ordet tillskriven följa med konstnärsnamnet. Det anger en bedömning av upphovet, inte ett säkert fastställande.

Ruta i Boaz, Rut och Boas, tillskrivs Gerbrand van den Eeckhout. Motivet kommer från den bibliska berättelsen om Rut och öppnar för frågor om utsatthet, försörjning och omsorg. Van den Eeckhouts namn för in jämförelsen i nederländskt historiemåleri, där religiösa berättelser också kunde gestaltas som mänskliga möten. Det konsthistoriska sammanhanget är relevant, men gör inte tillskrivningen säkrare.

Poklonstvo mudraca, Konungarnas tillbedjan, tillskrivs Lazzaro Bastiani. Här ger motivet en annan utgångspunkt: en samling människor riktar sin uppmärksamhet mot Kristusbarnet. I den venetianska måleritradition som Bastiani tillhörde är färg, dräkter och bildernas rumsliga ordning betydelsefulla ingångar. Bildens uppgift är inte bara att återge en händelse utan också att ordna betraktarens blick.

Luka u Dordrechtu, Hamnen i Dordrecht, tillskrivs Jan van de Cappelle. Med hamnmotivet flyttas uppmärksamheten från en religiös berättelse till vatten, fartyg och atmosfär. Nederländskt marinmåleri låter väder och ljus bli bärande delar av bilden. Vattnet är både en arbetsmiljö och en yta där målaren kan undersöka reflexer och avstånd.

Tillsammans erbjuder målningarna olika sätt att betrakta en bild: genom berättelsen, kompositionen eller landskapets ljus. De behöver inte presenteras som en rad säkra mästerverk för att jämförelsen ska vara givande. Osäkerheten kring ett namn hindrar inte frågor om motiv och bildspråk; den sätter gränsen för vad man kan säga om upphovspersonen.

Pergamentet mellan läsning och bild

Bland samlingens illuminerade pergament finns material benämnt Kanonske tablice/Euzebijevo pismo – kanontabeller och Eusebios brev. Kanontabeller är hjälpmedel för att hitta motsvarande avsnitt i evangelierna. De visar att en handskrifts utsmyckning inte behöver vara ett tillägg vid sidan av innehållet. Bildmässig ordning kan också göra texten användbar.

I traditionen med illuminerade kanontabeller får sifferuppgifter och skrift ofta en arkitektonisk inramning. Kolonner och bågar delar upp sidan och ger läsaren en struktur att följa. Ornamentet fungerar då både som utsmyckning och som vägvisare. Det är ett annat sätt att organisera uppmärksamhet än i en målning, men uppgiften är besläktad.

Bönerullen som benämns pahpanak för in ytterligare ett format. En rulle läses genom att vecklas ut, inte genom att blad vänds. Den gör förhållandet mellan handen, texten och bilden påtagligt. Pergament är bearbetad djurhud, och dess egenskaper skiljer sig från både papperets och målarens underlag.

Benämningarna ger ingångar till föremålens funktion. De fastställer däremot inte i sig en exakt datering, tillverkningsort eller upphovsperson. Där behöver det enskilda bladets eller rullens dokumentation styra, inte antaganden utifrån hur gammalt eller utsmyckat materialet ser ut.

En samling att läsa över materialgränserna

Mimaramuseets samlingsöversikt på webben ger en ingång till denna bredd utan att man behöver förutsätta ett visst aktuellt utställningsläge. Ett användbart sätt att närma sig materialet är att välja ett föremålsslag i taget och sedan söka jämförelser över gränserna.

Donationen förenar föremål som en gång haft mycket olika uppgifter: att innehålla, att berätta, att vägleda läsning eller att bära en bön. Det är i dessa skillnader samlingen får sin skärpa. Glaset blir inte bara en paus mellan tavlorna, och pergamenten inte bara små målningar. Varje material kräver sitt eget sätt att se.

MimaramuseetZagrebKroatienKonstsamlingarGlaskonstMåleri
Källor & vidare läsning

Dela artikeln

Kontakt med redaktionen

Tips, frågor eller samarbeten?

Info@mostnorden.se

Läs vidare

Nyhetsbrev

Brev från Balkan, varje söndag

Ett urval reportage, en rutt värd att gå och en sak att äta. Inget annat.

Genom att prenumerera samtycker du till att MOST sparar din e-postadress för nyhetsbrevet. Integritet

Vi delar aldrig din adress. Avregistrera när du vill.