Stockholm · 18 november 2026

Antikens hantverk· Nordmakedonien/ Historia & kulturarv

Diatretumkoppen i Skopje visar romarnas glaslyx

Ett nät av glas omsluter en kopp av glas. Diatretumkoppen från Taranesh är ett praktföremål från 300-talet, funnet i en grav nära Debar och i dag presenterat av Arkeologiska museet i Skopje. Det sköra arbetet berättar om hantverk och exklusiva ägodelar – men lämnar frågan om den ursprungliga ägaren öppen.

Text: MOST Redaktion26 oktober 20265 min läsningRead in English
Lyssna på artikeln
9:46
Redaktionell illustration: The Taranesh diatretum catches light in its archaeological museum display
Illustration: AI-genererad för MOST

Det är mellanrummet som gör en diatretumkopp så märkvärdig. Utanför själva kärlväggen ligger ett genombrutet nät av glas, förbundet med koppen genom små glasbryggor. Dekoren är alltså inte bara ett mönster på ytan. Den har frigjorts från den, så att blicken kan följa både glaset och luften bakom.

På koppen från Taranesh blir denna konstruktion ingången till en värld av senromersk glaslyx. Arkeologiska museet i Nordmakedonien daterar föremålet till 300-talet och beskriver det som det enda fyndet av sitt slag i landet. Det är en uppgift om dess särställning bland landets fynd, inte om att kärltypen saknar motsvarigheter på andra håll.

Koppen hittades 1982 av Milan Ivanovski i en senromersk grav i Taranesh nära Debar, i västra Nordmakedonien. Därmed har den något som är avgörande för förståelsen av ett praktföremål: ett känt fyndsammanhang. Den är inte bara ett vackert glas utan en del av en gravutrustning, föremål som någon en gång valde att låta följa en avliden.

Ett hantverk som arbetade bort glaset

Diatretum är benämningen på en typ av romerskt glas med genombruten dekor. På svenska förekommer också ordet nätglas. Konstruktionen förenar två till synes motsatta egenskaper: ett sammanhängande kärl som kan hålla en vätska och ett yttre glasarbete där material har tagits bort för att skapa öppningar.

För att förstå svårigheten kan man tänka på skillnaden mellan att rista ett mönster och att skära fram ett fristående nät. En ristning stannar i ytan. Här måste hantverkaren också komma åt bakom dekoren, utan att förstöra vare sig nätet, kärlväggen eller förbindelserna mellan dem.

Den traditionella förklaringen till många diatretumkärl är att de bearbetades ur ett tjockväggigt glasämne. Slipning och skärning tog bort material stegvis. Därefter behövde ytorna bearbetas och poleras. Det krävde kontroll inte bara över formen utan över hur mycket glas som kunde lämnas kvar i varje del.

Tillverkningen är samtidigt ett forskningsfält, inte en färdig arbetsbeskrivning som utan vidare kan läggas över varje bevarad kopp. Verktygsspår, fogar och andra detaljer kan ge olika ledtrådar. Josef Wenzels rekonstruktioner av diatretumkärl hör till försöken att förstå hantverket genom att faktiskt utföra det. Hallie Merediths forskning om hantverk och verkstadsmärken riktar uppmärksamheten mot de spår tillverkarna lämnade efter sig.

Sådana undersökningar hjälper oss att förstå kärltypen. De fastställer däremot inte hur varje moment utfördes på Taranesh-koppen. Någon bestämd verkstad eller tillverkningsort kan inte knytas till den utifrån de föremålsuppgifter som finns här.

Just den skillnaden är viktig. Fyndplatsen berättar var koppen hamnade. Den behöver inte vara platsen där glaset formades eller där det genombrutna arbetet utfördes.

Graven ger sammanhang, men inget namn

Museet uppger att gravinventariet visas tillsammans med koppen. Det förändrar sättet att se föremålet. I stället för att betrakta det som ett isolerat mästerstycke går det att läsa det som en del av ett urval: vad fick följa med i graven, och hur förhåller sig sakerna till varandra?

Ett gravinventarium kan hjälpa arkeologer att undersöka datering, begravningsseder och materiella resurser. Men det är inte en direkt avbildning av den dödas vardag. Föremål kan ha varit personliga ägodelar, gåvor eller sådant som de efterlevande ansåg lämpligt för begravningen. Valet berättar därför också om dem som ordnade den.

Det tillgängliga underlaget räknar inte upp Taranesh-gravens övriga föremål. Det går alltså inte att bygga en mer detaljerad berättelse om ägaren genom att lägga till smycken, mynt eller andra tänkbara gravgåvor. Koppen och dess dokumenterade sammanhang får bära resonemanget.

Diatretumkärl betraktas i forskningen som exklusiva föremål. Det avancerade arbetet ger goda skäl till den tolkningen: koppen krävde specialiserad skicklighet och ett utförande där ett misstag kunde skada mycket av det redan gjorda arbetet. Den var något annat än ett enkelt bruksglas.

Men exklusivitet är inte en yrkestitel. Den gör inte automatiskt den gravlagda till ämbetsman, godsägare eller medlem av ett kejserligt följe. Att ett påkostat föremål hamnade i graven är tydligt. Vilken ställning personen hade, hur koppen förvärvades och vem som valde att lägga ned den är andra frågor.

En skål – eller ett kärl för ljus?

Det ligger nära till hands att föreställa sig vin i koppen. Romerska måltider och dryckesgemenskaper gav praktkärl en social roll: det som ställdes fram kunde både användas och betraktas. Material, dekor och hantverk bidrog till hur en värd presenterade sig för sina gäster.

En jämförelse finns i Kölnkoppen, vars inskrift BIBE MVLTIS ANNIS brukar återges som en önskan om att få dricka i många år. Där finns en uttrycklig anknytning till drickandet. Inskriften gör tanken på en skål och ett festligt sammanhang rimlig för just det kärlet.

Den ger däremot inte Taranesh-koppen en egen inskrift eller en dokumenterad plats vid ett festbord. Inte heller bevisar en lyckönskan att ett kärl överlämnades som gåva vid en bestämd ceremoni. Gåvor och ceremoniellt drickande är möjliga sammanhang att undersöka, inte en känd brukshistoria för koppen från graven.

Andra jämförelser komplicerar bilden ytterligare. Ett diatretumkärl på Corning Museum of Glass har upphängningsbeslag av kopparlegering. Beslagen ger konkret stöd för att kärlet kunde hängas upp och ligger bakom tolkningen att det användes som lampa. Kärlformen ensam avgör alltså inte funktionen.

Det betyder inte att Taranesh-koppen var en lampa. Det visar varför arkeologer behöver granska varje föremåls egna detaljer innan de bestämmer vad det användes till. En inskrift kan peka mot drickande; ett bevarat beslag kan peka mot upphängning. Utan motsvarande ledtrådar måste frågan förbli öppnare.

Att se tiden i glaset

I Skopje går berättelsen att återföra till själva föremålet. Arkeologiska museets presentation av koppen tillsammans med gravinventariet ger möjlighet att se både det tekniska arbetet och det sammanhang där glaset bevarades.

Börja med att följa en del av det yttre nätet. Leta sedan efter förbindelsen med kärlväggen. Det är där konstruktionen blir begriplig: dekoren måste hålla samman, men samtidigt vara tillräckligt frigjord för att mellanrummet ska framträda.

Vi vet inte vem som drack ur koppen, eller ens säkert att någon gjorde det. Däremot finns arbetet kvar att betrakta. Glaset som lämnades kvar och öppningarna som skapades visar en omsorg långt utöver vad ett kärl behöver för att hålla en dryck. Där ligger dess romerska lyx – inte i en påhittad berättelse om ägaren, utan i det hantverk som fortfarande går att se.

NordmakedonienSkopjeDiatretumRomerskt glasArkeologiHantverk
Källor & vidare läsning

Dela artikeln

Kontakt med redaktionen

Tips, frågor eller samarbeten?

Info@mostnorden.se

Läs vidare

Nyhetsbrev

Brev från Balkan, varje söndag

Ett urval reportage, en rutt värd att gå och en sak att äta. Inget annat.

Genom att prenumerera samtycker du till att MOST sparar din e-postadress för nyhetsbrevet. Integritet

Vi delar aldrig din adress. Avregistrera när du vill.