Bortom kustens glitter: Så blev Montenegros katuns ett nav för slow travel

När eftermiddagssolen sjunker över de karga kalkstenstopparna i norra Montenegro lägger sig en djup tystnad över högplatåerna. Långt borta, på andra sidan de skogsklädda passen, ligger Kotorbuktens kryssningsfartyg och Budvas neonupplysta strandpromenader. Här uppe, på över tusen meters höjd, är den enda ljudkulissen kobjällrornas dova klang och vinden som sveper genom det torra gräset.

Det är i det här landskapet som den montenegrinska herdekulturen har sitt ursprung, koncentrerad till de enkla bosättningar som lokalt kallas katuns. Under århundraden var dessa små kluster av trä- och stenstugor navet i ett halvnomadiskt livsmönster. Idag håller de på att förvandlas till något helt annat: en fristad för resenärer som söker efter det som brukar kallas slow travel.

En levande tradition av säsongsvandring

För att förstå den tysta förvandlingen måste man förstå historien. Under århundraden har herdefamiljer från lågländerna runt Nikšić och Plužine drivit sina boskapshjordar upp till bergen så snart snön smält i maj eller juni. Denna årliga förflyttning, känd som transhumans, handlade om överlevnad. Bergsbetet i Durmitor, på Sinjajevina-platån och längs Bjelasicas gröna sluttningar erbjöd näringsrikt gräs och svalka när sommarhettan gjorde dalarna obeboeliga.

En katun var inte bara en plats att sova på; det var ett tillfälligt samhälle med egna oskrivna lagar och en strikt arbetsfördelning. Männen vallade fåren och korna över de vidsträckta högslätterna, medan kvinnorna skötte det tunga arbetet med att förädla mjölken till ost och kajmak – livsmedel som skulle säkra familjens överlevnad under den kommande vintern.

Stugorna, som ofta kallas stanovi, byggdes av de material som naturen erbjöd. På den karga Sinjajevina-platån dominerade kallmurad kalksten med låga tak för att motstå de hårda fjällvindarna. På det skogsklädda Bjelasica-berget byggdes de istället av grovt timmer. När höstkylan kom i oktober bommades stugorna igen och familjerna återvände ner till dalarna.

När Jugoslavien industrialiserades under efterkrigstiden började den gamla livsstilen att vittra sönder. Ungdomar sökte sig till städerna och fabrikerna, och many katuns lämnades att förfallas. Men under de senaste åren har en ny generation upptäckt att dessa enkla bosättningar bär på ett kulturarv som är höggradigt relevant för dagens miljömedvetna resenärer.

Det enkla boendets renässans

Idag genomgår många av de gamla sommarbosättningarna en varsam renovering. Istället för att låta stugorna ruttna bort väljer lokala familjer att anpassa dem för att ta emot vandrare och cyklister som korsar bergen. Det handlar inte om att bygga lyxiga alpstugor med spaavdelningar, utan om att erbjuda en upplevelse av det enkla och autentiska.

Ett exempel på denna utveckling är Katun Reljina, som ligger inbäddat i den frodiga naturen i anslutning till nationalparken Biogradska Gora. Här har en lokal familj skapat ett ekologiskt boende som vilar helt på herdelivets principer. De handgjorda trästugorna är byggda av lokala naturmaterial och fungerar helt utanför det fasta elnätet.

För att ge boendet en modern men naturnära dimension har man också uppfört så kallade stjärnkikarkojor. Dessa stugor är utrustade med ett öppningsbart tak av trä, vilket gör att gästerna kan ligga i sina sängar och blicka rakt upp i den montenegrinska stjärnhimmelen – fri från de ljusföroreningar som dominerar vid kusten. Här uppmanas besökarna att lägga undan sina telefoner, delta i de dagliga sysslorna som att mjölka kor eller plocka vilda örter till kvällsteet, och helt enkelt anpassa sin dygnsrytm efter ljuset.

Gorska trpeza: Det montenegrinska bergskökets återkomst

Mötet med en katun är i allra högsta grad en kulinarisk upplevelse. Bergsköket, ofta kallat gorska trpeza (bergsbordet), är motsatsen till den internationella medelhavsmaten som serveras längs kusten. Här handlar det om rustik, näringsrik mat som utvecklats för att ge energi under långa arbetsdagar i tuff terräng.

När man besöker en fungerande katun är det nästan garanterat att man bjuds på kačamak. Denna bastanta nationalrätt görs genom att koka potatis och majsmjöl under lång tid för att sedan stampa samman ingredienserna till en jämn massa med en speciell trästöt, en kolomut. Precis innan servering rör man ner stora mängder färskost och kajmak som smälter och skapar en trådig, fyllig och djupt tillfredsställande rätt.

En annan hörnsten i bergsköket är cicvara, en traditionell frukosträtt där majsmjöl kokas direkt i smält kajmak och ost tills fettet separerar och rätten får en gyllene yta. Till maten serveras ofta skorup, en saltad och hårt pressad kajmak som traditionellt lagras i skinnpåsar av får- eller getskinn. Processen ger osten en karakteristisk, skarp och fyllig smak som är unik för regionen.

Allt som serveras i en katun är producerat på plats eller i den omedelbara närheten. Mjölken kommer från korna som betar på ängarna utanför dörren, honungen från bikuporna i skogsbrynet och brödet bakas i den vedeldade ugnen tidigt på morgonen.

Vandring längs orörda stigar

Att resa mellan dessa bosättningar har blivit en populär form av vandring. Regionala vandringsleder som Peaks of the Balkans och de lokala nätverken över Bjelasica och Durmitor knyter samman de olika bergsområdena. Genom att vandra från katun till katun kan man korsa hela landet till fots eller på mountainbike, med vetskapen om att det alltid väntar ett varmt välkomnande och en hemlagad måltid vid dagens slut.

Landskapet förändras dramatiskt beroende på var man befinner sig. I Biogradska Gora vandrar man genom en av Europas sista tre urskogar, där jättelika bokar och granar speglar sig i den klara glaciärsjön Biogradsko jezero, innan man når de öppna betesmarkerna ovanför trädgränsen. Längre västerut, på Piva-platån runt byarna Trsa och Pišče, är landskapet mer kargt och monumentalt, dramatiskt sönderskuret av djupa kanjoner.

Här har de lokala initiativen blivit ett viktigt verktyg för att hålla liv i glesbygden. Genom att utveckla en småskalig och kontrollerad turism kan herdarna fortsätta att hålla djur och producera sina traditionella ostar, samtidigt som de får en direkt inkomst från de vandrare som övernattar. Det är en form av turism där pengarna hamnar direkt i fickorna på de människor som faktiskt förvaltar landskapet, till skillnad från de stora utländska hotellkomplexen i söder.

När man slutligen sitter på en sliten träbänk utanför en timrad stuga, med en kopp rykande örtte i handen och ser dimman rulla in över dalgången, blir kontrasten till kustens glitter total. Det är i dessa enkla stunder, långt borta från täckning och stress, som man förstår varför de montenegrinska bergen har blivit den ultimata destinationen för den som vill resa långsamt.

Fakta

Kort om montenegrinska katuns

• Vad är en katun? En traditionell sommarbosättning i bergen som används av herdar under sommarhalvåret (från maj/juni till oktober).
• Var hittar man dem? Främst i de norra och centrala bergsregionerna i Montenegro, som Durmitor, Bjelasica, Sinjajevina och runt Piva-platån.
• Boendemiljö: Stugorna är enkla och byggda i trä eller sten. Många ekologiska katuns erbjuder idag boende utan elektricitet (off-grid) för att minimera miljöpåverkan.
• Matkultur: Maten som serveras är närproducerad och baserad på mejeriprodukter, potatis, majsmjöl och kött. Missa inte kačamak (potatis- och majsmjölsrätt) och skorup (lagrad kajmak).